Ungdomsurbaniseringen i Latinamerika kan liknas med en outtalad men medveten fördrivning. Orsaken är en tillkortakommande inrikespolitik bunden kring sociala, ekonomiska och geografiska orättvisor som inte ger andra alternativ till kommande generationer än att söka sig till städerna.
Självvald flytt eller inte, den är på många sätt påtvingad och en förlängning av den diskrimineringspolitik som många latinamerikanska länder från de koloniala åren fram till i dag bedriver.
Bakgrunden till fördrivningen är traditionen att inte satsa på landsbygden vilket föder hunger och nöd. Man bekämpar heller varken fördomarna eller rasismen riktad mot dem på landet, och allra minst motarbetas världsmarknadens intressen som alltför ofta klyver rakt genom landsbygdens unika marker, kulturer och levnadssätt.
Ungdomsurbaniseringen har blivit en ogynnsam tradition som löper genom flera generationer, och inget ser ut att vilja eller kunna bromsa utvecklingen.

Demokratiska regeringars tystnad inför urbaniseringens problem stagnerar blott en redan illavarslande världsutveckling där stad och land drivs allt längre från varandra - och människor ännu längre. En tystnad som ger urbaniseringen politisk legitimitet utan att någon ställs ansvarig att åtgärda problemen och orättvisorna.
För många ungdomar som kommer till städer i jakt efter studiemöjligheter och arbeten blir den informella sektorn enda alternativet till försörjning; det vill säga usla arbeten ingen i väst skulle underkasta sig men som här blir en sorglig nödvändighet. Det putsas skor, tvättas bilar, säljs tuggummin, körs svarttaxi och säljs kroppar som en sista utväg. De från landsbygden drar ofta de tyngsta lassen i städerna.
På landsbygden i Latinamerika levs på många sätt det liv som väst och de som levt i städer under längre perioder har glömt existerar: livet som levs för dagen. Detta liv är inte mindre värdigt än det 'moderna' i städerna, det är bara annorlunda och på många sätt närmare de värden mänskligheten sägs besitta: solidaritet, öppenhet och medvetenhet om det man har - oavsett dess storlek.
I städerna väntar ett hårt liv, nytt och okänt. I städer är livet annorlunda, människor värderas efter pengar, yrkestitlar och löner. Ensamheten för den immigrerande blir dubbel: invånarna önskar inga fler som kommer för att slåss om smulresterna, och staden i sig ter sig inte välkomnande; betong och asfalt symboliserar en annan värld som är hård, tyst och kall.

Det är hit ungdomarna kommer med pliktkänslor, drömmar och en ytterst skral budget. Pliktkänslor gentemot familjen de lämnat bakom sig, till vilka de vill tjäna ihop pengar. Drömmar om att få studera och arbeta, inleda ett nytt liv, de drömmer kanske om en tillvaro där saker och ting vore annorlunda, där de kanske inte behöver lämna sin hemby för en annan tillvaro i första läget. En skral budget att börja det nya livet med, att inrätta sig med, hoptjänad av hela familjen.
Urbaniseringens förödande konsekvenser och fördjupande av klassklyftor är både dokumenterade och erkända.
Men ointresset att förbättra förutsättningarna för landsbygden tycks också vara global. På så vis blir vilsenhet och fattigdom flera miljoner människors första födelsepresent.

De som återvänder till landsbygden gör det sällan med kappsäcken full. Hemma kommer deras nya yrkeserfarenheter och utbildningar sällan till användning. Man tar istället vid det liv man levt innan, som om tiden tagit en paus och de enda som åldrats är de återvändande. Istället inser familjer och byar att det man sökte i städerna i själva verket inte finns: livet med fler möjligheter.
Därmed sluts den onda cirkeln, landsbygdens ryggrad förblir bruten och man inser att man på många sätt är instängd i en världsordning man inte ens via demokratiska val råder över eller kan påverka. Och de första att offras för att vidhålla denna världsordning är de unga.