Avtalet strider mot både internationella överenskommelser och flera grundläggande principer i arbetet för kärnvapennedrustning. Sverige som medlem i Nuclear suppliers group, NSG, kan och bör fullfölja sitt mandat att agera i frågan.
Exportavtalet mellan USA och Indien kommer slutgiltigt att avgöras av medlemsländerna i NSG där Sverige, liksom övriga medlemsländer, har vetorätt. Även International atomic energy agency, IAEA, måste godkänna avtalet innan det kan bli verklighet. Sverige sitter med i IAEA:s Board of Governors. Vårt lands röst har därför en avgörande betydelse för det omstridda avtalets framtid.

Flera internationella nedrustningsforskare har pekat på att avtalet mellan USA och Indien har skyndats fram utan att hänsyn tagits till de många risker och de negativa konsekvenser för global kärnvapennedrustning detta kan komma att få.
Om avtalet mellan USA och Indien blir verklighet står vi inför flera mycket oroande hotbilder.
USA är drivande i frågan om att hindra Iran att skaffa kärnkraft med argumentet att landet då också kan utveckla kärnvapen. I avtalet med Indien är USA däremot villig att hjälpa en reell kärnvapenmakt att förbättra sin kärnteknologiska kapacitet. Indien har vägrat att skriva under både det internationella ickespridningsavtalet av kärnvapen (NPT) samt det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT). Landet hävdar att de inte kommer att använda amerikansk kärnteknologi till produktion av kärnvapen.
Indien har dock tidigare dolt tillverkning av kärnvapen, då de fram till sina första provsprängningar 1974 hävdade att de var kärnvapenfria.

Sedan Indiens första provsprängningar har landet varit föremål för sanktioner gällande handel med kärnteknologiskt material. 1998 års provsprängningar fördömdes av FN:s säkerhetsråd i resolution SC1172. Avtalet om export av kärnteknologi mellan USA och Indien bryter mot denna resolution eftersom det 'frigör' Indiens egna kärntekniska material och möjliggör för landet att tillverka nya kärnvapen. Avtalet strider också mot rekommendationer i resolutionen, där världens länder uppmanas att inte exportera material till Indien som kan underlätta landets okontrollerade kärnvapenprogram.
I avtalet mellan USA och Indien ingår att Indien måste tillåta IAEA att inspektera landets civila kärnteknikanläggningar. Det är dock indiska myndigheter som själva väljer ut vilka anläggningar IAEA kan besöka. Därtill kommer inspektionerna endast att omfatta det kärntekniska material som producerats sedan avtalet trätt i kraft. Årtionden av kärnteknisk produktion i Indien kommer alltså att förbli okontrollerat.

Avtalet framför inte några krav på att Indien minskar det antal kärnvapen man planerar att tillverka. I avtalet efterfrågas inte heller att Indien upphör med, eller gör uppehåll i, sin produktion av klyvbart material som kan användas för kärnvapenproduktion, vilket flera andra kärnvapennationer avser att göra.
Indien kan välja att utveckla många andra energitillgångar som inte innehåller kärntekniskt material, och som därmed inte heller innebär en ökad risk för kärnvapenproduktion.
Om exportavtalet blir godkänt ger världens länder upp målet om att Indien bör bli medlem i ickespridningsavtalet och underminerar därmed de internationella överenskommelserna om nedrustning av kärnvapen.
Exportavtalet ger felaktiga signaler genom att Indien premieras framför ickespridningsavtalets medlemsstater. Om inte samma regler gäller för alla kärnvapenstater kan det leda till att andra stater som inte heller skrivit under ickespridningsavtalet, som Israel och Pakistan, kommer att kräva att undantag görs även för dem.
Export av kärnkraftsteknik till Indien ökar också spänningarna mellan Indien och Pakistan och riskerar att leda till en förödande kapprustning i regionen. Pakistans president Pervez Musharraf har redan uttalat sig om att landet kommer att rusta sig med ytterligare 'avskräckningsmedel' gentemot Indien om avtalet blir verklighet.
Sverige måste ta sitt fulla ansvar och fortsätta att arbeta för fred och för en kärnvapenfri värld. Det är därför av största vikt att Sverige fullt ut använder sitt mandat i både NSG och IAEA och gör sitt yttersta för att påverka att en instabil kärnvapenmakt inte får tillgång till ytterligare material för en möjlig kärnvapenproduktion.