"Berätta om stora moskén i Esfahan! Berätta om de judiska kvarteren i Damaskus!" Jag sitter på ett kafé i Västra (israeliska) Jerusalem tillsammans med Avi, en Israelisk bekant. Hans ögon nästan lyser när han förklarar att han alltid har drömt om att resa till Syrien, Iran, Pakistan. "Jag hoppas att jag får se Damaskus innan jag dör", säger han. Som israel kommer man ju inte in i många länder som inte har erkänt Israel. "Sedan andra Intifadan satte igång år 2000 kan vi ju nästan inte ens åka in på Västbanken längre."
Enligt Osloavtalet delades Västbanken in i A-, B- och C-zoner. A står officiellt helt under palestinska myndighetens makt. I B-områden är civila frågor under palestinsk auktoritet, medan den militära säkerheten under delat palestinskt och israeliskt ansvar. C-områden är fortfarande helt underställda det israeliska styret. Enligt israelisk lag får israeliska medborgare inte bege sig in i A-områden, vilka omfattar alla betydande städer: Nablus, Ramallah, Betlehem, Jeriko, Tulkarem delar av Hebron med mera. Till Gazaremsan kommer man som israel inte in alls. Eftersom de flesta Palestinier sedan den andra Intifadan bröt ut inte ges tillstånd att resa in i Israel innebär det att Palestinier och Israeler i stort sett inte träffas längre.
Överallt på Västbanken får man höra samma historia, i byarna, i städerna, i flyktinglägren: "Innan Intifadan arbetade jag inne i Israel. Där hade jag många israeliska vänner. Nu hörs vi aldrig av längre." Tulkarem ligger 14 kilometer från den israeliska staden Netanya vid Medelhavet. Soliga dagar kan man från högt belägna platser i Tulkarem se Netanyas höghus resa sig framför det glittrande havsbandet. Folk i Tulkarem brukade cykla till stranden för att bada. Många arbetade inne i Israel. Israeler brukade komma till staden för att reparera sina bilar och köpa billiga matvaror på marknaden, berättas det. Nu reser sig en mur i grå betong precis utanför Tulkarem och nästan inga palestinier ges tillstånd att åka ut. De enda israeler som syns till i staden är soldater som kommer om natten för att söka igenom hus och arrestera folk. Om den nuvarande situationen fortsätter så har vi snart en generation palestinier på Västbanken som börjar närma sig vuxen ålder och aldrig har träffat en civil israel.
Det är en dålig utgångspunkt för att skapa fred.
Avi är aktiv i "Seeds of Peace" som ordnar gemensamma läger för att palestinska och israeliska barn och ungdomar ska träffas. Idén bygger på att fred bara kan skapas om människor kan träffas och förstå varandra. "Men det är för svårt att organisera träffar här i Mellanöstern så de deltar alla i ett stort sommarläger i Maine i USA. Lägren är intressanta för mig också. Hur de palestinska barnen upplever sin situation hade jag aldrig fått reda på annars", säger han. "Men det är absurt att de skall behöva resa till USA för att träffas".
"Hur är det på Västbanken?" frågar han mig. "Hur åker man till Tulkarem? Går det bussar? Hur känns det att gå igenom en checkpoint? Berätta! Vi får ju inte reda på någonting genom medierna. Just nu pratas det bara om Qassamraketer från Gaza". Jag ber honom att komma och hälsa på. "Det känns för farligt", svarar han. "Dessutom är det olagligt för mig som israelisk medborgare att åka in i C-område. Hade jag haft ett utländskt pass hade det kanske varit annorlunda. Du får berätta i stället".
Och jag inser kanske först då vilken speciell situation jag befinner mig i som internationell i Palestina och Israel. Att jag kan resa relativt fritt mellan båda sidor. Och berätta för en israel om situationen i och omkring Tulkarem, 9 mil från Jerusalem, som han växt upp och levt hela sitt liv i.