Kolumn | USA och Kuba

På Kuba råder vrede och frustration sedan Vita huset beviljat villkorlig frigivning för den internationelle terroristen Luis Posada Carilles. Posada var hjärnan bakom terroristdådet utanför Barbados 1976, då ett kubanskt passagerarplan sprängdes och alla 73 ombord omkom. Därutöver lyckades den venezuelanske medborgaren nästan mörda Fidel Castro i ett planerat attentat i Panama 2000, och har sedan decennier tillbaka nära förbindelser med exilkubanska terroristorganisationer i Miami, som till stort finansieras och närs av den nordamerikanska lobbyn som sitter i Vita huset, den republikanska neokonservativa grenen. Sedan dåden mot turistkomplexen i Havanna 1996 och -97 är Posada en avskydd man på Kuba men respekterad och kallad frihetshjälte i antikubanska läger. Venezuela har flera gånger begärt att få honom utvisad från USA för att ställa honom inför rätta. Något USA blankt vägrat göra.

Posada uppfyller alla kriterier en terrorist om möjligt kan för att kunna dömas för terroristbrott. Hans dåd har varit medvetna, politiska och sociala, offren har varit civila. Vad som försvårar frågan kring Posada är att han är finansierad och stödd av demokratiska stater, av USA och flera EU-länder, liksom av företag och miljardärer med intressen av ett annat Kuba. Omvärlden är skrämmande tyst kring det kubanska folkets krav på att ställa Posada inför rätta. Annars brukar omvärlden vara duktig på att instämma i att 'terrorister' som i desperata eller frustrerande dåd försöker protestera mot en orättvis världsordning måste straffas, till exempel palestinska, irakiska eller colombianska gerillamiliser.
I Havanna möter jag personer som undrar varför väst låter mördare och terrorister gå fria medan kriget “mot' terrorismen pågår. Ett krig som fängslar oskyldiga människor efter åsikter, utseenden eller religiösa tillhörigheter. Många hamnar ironiskt nog på Kuba, på USA-ockuperad mark, bortom Guantánamobasens minerade stängsel. USA:s behandling av Posada har rötter långt in i Vita huset, där vice-justitieministrar och högt uppsatta rådgivare med direkta förgreningar till miamiorganisationer, och den villkorliga frigivningen är ingenting annat än ett tack för lång och trogen tjänst för demokrati på Kuba. En tjänst Posada utfört med tortyr, mord och rekryteringar av arbetslösa kubaner i Miami som letat efter den nordamerikanska drömmen som redskap.

Terrorism är ett politiskt redskap. Den terrorism västmedier är duktiga på att uppmärksamma i svartvita penseldrag borde i själva verket ses som tragiska följder av hunger, orättvisor och nyliberal ekonomi. Såren efter Posadas brist på ånger kring sina illdåd verkar förarga kubanerna mer än något annat. Under några intensiva dagar i mitten av maj hölls manifestationer och fördömanden av USA:s beskyddande av Posada, anordnade av ungdomar, syndikalister och journalister. Demonstrationer mot Posadas frigivning genomfördes även i bland annat Miami. Västs politik mot Kuba och dess intrasslade förhållande till extremhögra terroristorganisationer i Miami gör att man kommer att låta Posada dö utan att ha mött rättvisan i domstolen. Än mindre kommer han i våra välskrivna historieböcker att kallas “terrorist'. Posadas villkorliga frigivning är än mer komplicerad med tanke på det pågående kriget mot terrorismen, där det tydligen finns olika sorters terrorism. Och Posadas terrordåd mot Kuba är tydligen demokratiska.