Enligt en undersökning av Handicap International har 98 procent av alla som fallit offer för klustervapen varit just civila, däribland många barn. Oexploderad klusterammunition kan ligga kvar under en lång tid och kräva civila offer långt efter att konflikten tagit slut, vilket vi sett inte minst i Libanon och Afghanistan.
Den 10 maj enades alla riksdagspartier i utrikesutskottet om att Sverige ska arbeta för att införa ett internationellt förbud av klusterbomber i enlighet mot Oslodeklarationen.
För en kort stund kunde vi glädjas, men redan samma kväll meddelade försvarsminister Mikael Odenberg att Sverige inte hade för avsikt att avveckla sina klusterbomber, bombkapsel 90, eftersom det var ett ofarligt vapen för civila.
Men av erfarenhet vet vi att även så kallat säkra klustervapen skapat stor skada bland civila. Vi har svårt att se att Sverige har behov av ett sådant vapen.

Regeringens inställning verkar vara: gärna förbud mot klusterbomber, men någon annanstans, någon annan gång, för någon annan. Med en sådan inställning kan man fråga sig med vilken trovärdighet Sverige kommer att gå in i fortsatta förhandlingar om ett internationellt förbud.
Belgien har redan infört ett nationellt förbud mot produktion, handel och användning av klustervapen och Bosnien och Hercegovina, Österrike och Norge har infört nationella moratorier. Frågan är: Hur länge ska Sverige släpa efter? För det handlar ju inte längre om att gå före - den möjligheten har vi försuttit. Nu handlar det om att följa efter de länder som visar vägen.
Den 23 maj kommer riksdagen att debattera och fatta beslut om den årliga skrivelsen om exportkontroll. Det skulle vara ett bra tillfälle för Sverige att sätta ner foten och fatta beslut om ett svenskt förbud mot produktion, handel och användning av klustervapen, inklusive vår egen bombkapsel 90.