Denna handling kan ifrågasättas av det faktum att Nike betalar mycket mer i lön än vad många i fattiga länder någonsin skulle ha tjänat i jordbruket eller i inhemska fabriker. Köper du Blackspot så får den fattiga världen aldrig ta del av pengarna som istället stannar i väst, skriver Björn Johannesson.
Denna invändning mot en Nikebojkott kan dock kritiseras med argumentet att det viktigaste för befolkningen i fattiga länder inte i första hand är den högre lön som Nike betalar, utan det viktigaste är snarare att frigöra sig från de maktstrukturer som de globala ägandeförhållandena i dag betingar.
Frågan för fattiga länder i tredje världen är alltså om de ska bryta med västvärlden för att skapa egna strukturella möjligheter till utveckling eller spinna vidare på de strukturer som kan sägas existera i dag. Frågan för dig och mig är om vi ska välja Blackspot eller Nike.

Det finns en uppsjö med utvecklingsteorier eller skolor. Beroende på vilken teori du väljer att fråga så får du, såklart, olika svar om hur fattiga länder skall gå tillväga.
De (ny)liberala anhängarna hävdar inte helt överraskande att det bästa är att låta marknadskrafterna råda. Vilket innebär att fattiga länder ska öppna sina marknader för storföretag från väst och via deras investeringar få samhällsekonomins hjul att rulla. Välj Nikes skor alltså.
Å andra sidan finns beroendeteoretiker som till exempel Galtung, som menar att det för att en strukturell förändring ska ske krävs att relationerna mellan centrum (väst-nord) och periferi (syd-öst) horisontaliseras genom ett utbyte på mer jämlika villkor. Om detta inte är tillräckligt måste de fattiga länderna minska ner på, eller avsluta relationerna och lita på sina egna resurser. Välj således Blackspotskon.

I praktiken är det enkelt att konstatera att det självklart finns spår av båda dessa teorier i praktiken. Men faktum är att flera av de länder som industrialiserats senast inte anammat den nyliberala teorin.
Dessutom verkar krafter för nya handelsvägar som eroderar de traditionella strukturerna som funnits sedan kolonialtiden. Syd-sydhandeln (istället för nord-syd alltså) ökade med över 100 procent mellan 1995 och 2004. Företrädare för UN:s Special Unit for South-South Cooperation menar att den här utvecklingen 'is also changing the institutional and power structures of the South, presenting before us an entirely different landscape of South-South and, for that matter, also South-North relations politically, economi- cally and culturally'.
Det finns ett flertal initiativ för ökat syd-sydsamarbete vilket kan tyda på att det snarare är Galtungs beroendeteori än den nyliberala teorin som har inflytande i den södra hemisfären. Ett bra alternativ vore då att stötta denna strävan med att välja Blackspotskon.
Men, för det finns ett men, vad vill arbetaren i Asiens sweatshops?
Arbetaren som får mycket mer betalt av Nike än om han tvingas tillbaka till jordbruket eller inhemska industrier när vi köper Blackspot istället. Om han eller hon nu faktiskt upplever sig hellre vilja ha Nikes högre lön, vem är då jag att istället köpa Blackspot?
Det är klart och tydligt att det finns en poäng med att köpa Blackspot, det bidrar troligtvis på ett bättre sätt till strukturella förändringsmöjligheter för tredje världen.
Mitt val blir Blackspot. Men det går inte att komma ifrån att valet av Blackspot innehåller en lätt klapp på huvudet på den fattige arbetaren i tredje världen, om denne nu vill ha sin högre lön, med det käcka tillropet 'du vet inte vad som är bäst för dig i längden, lille vän, men det vet jag'. Och det är ett problem för mig...