Normbrytande nyheter
Röda Sten har fått 100 000 kronor av Europeiska Socialfonden till nya projekt i vår.
- Det är en kvalitetsstämpel. De ger inte pengar till vad som helst, säger Per Hållén, ordförande i Röda Stens styrelse.
Hillevi Nagel har arbetat som frilansande fotograf i många år. Men det är först nu hon vågar kalla sig fotograf på riktigt. På lördag öppnar hennes utställning 'Det finns inte ord' på Röda Sten.
Den tyska filmen Der Untergang är en tysk storsatsning som kommer till Sverige inom kort. Den visar Hitlers sista veckor i bunkern, och har för första gången visat Hitler som en människa och inte som ett odjur. Den väcker starka känslor. Här är vad den väckt i mig:
Det måste ha varit helt underbart att vara nazist. Jag har inte förstått det förut. Att in i slutet vara så hängiven en idé om folklig samhörighet. Pliktuppfyllelse och självuppoffring gör inte bara en själv till en bättre människa. Genom att förinta sina mindervärdiga fiender förbättrar man mänskligheten för evigt.
Improvisation & Co är en ny okänd storhet för mig. En snabb undersökning ger dock vid handen att gruppen funnits i några år och har vuxit fram ur det något mer kända Dramalabbet, med vilka de också delar lokal.
Längst ner i en mystisk källare i Vasastan ger gruppen sin improvisationsföreställning Otäckt. Så värst många skräckfyllda mardrömmar lär inte ett besök där ge upphov till, däremot en trevlig och uppfriskande teaterupplevelse, en lek med skräckfilmernas vanligaste klichéer.
Sörjer du liksom jag fortfarande Becks snedsteg ner i överproduktion och glam? Hoppades du också att Mutations skulle följas upp av en Midnite vultures inspelad på rullbandare i garderoben? Eller att det skulle komma någon och göra jobbet åt honom? Då kan du sluta leta nu - Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver. Vad detta enmansband gör låter precis så makalöst hisnande som någonsin Becks vardagsrumsinspelningar med beatbox och leksaksbandspelare.
Katarina Frostensons diktsamling Karkas - fem linjer upprättar en ordvärld av blod och rost, där tilltalet glider mellan platser och personer och minnen ständigt riskerar att brista upp i verklighet. Ordens klang är metallisk och hård, skrapar/skrapar upp. Kroppslig materia står mot materiell kropp, båda i sönderfall.
Om man vill kan man se många bra dokumentärfilmer på bio just nu. Vid sidan av hårt lanserade Fahrenheit 9/11 och Supersize me visas också Oscarsbelönade The fog of war och utmärkta svenska Armbryterskan från Ensamheten. Till detta sällskap sällar sig nu den kanske mest uppseendeväckande Capturing the Friedmans.
Bokhandlaren i Kabul slukade jag på bara några dagar. Det gör jag även med Åsne Seierstads senaste bok Med ryggen mot världen. Den kom först ut på norska år 2000. 2003 kom en reviderad pocketutgåva där hon fördjupat intervjuerna och nu har hon byggt på boken ytterligare.
Seierstad har lyckats igen, att på ett personligt och engagerat sätt berätta om en grupp människor i Serbien och skildra deras liv, drömmar och förhoppningar.
Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.
Dotter till en slavisk jude var Elfriede Jelinek medlem i det österrikiska kommunistpartiet från 1974 till 1991.
När hon fick veta att hon hade fått Nobelpriset skrek hon:
- Jag är sociopat, jag kan inte åka till Stockholm för att hämta priset. Jag är ledsen, men jag kan inte vara bland människor, förlåt mig.
Liljevalchs konsthall har ställt samman en utställning över popikonen Andy Warhol. Publikfriande, kommersiellt och uttjatat kan man tycka, men utställningen överraskar. Vad som vid första anblicken tycks vara en femtioplussares nostalgiska tillbakablick på ett avantgarde som vuxit till norm, visar sig vara en modig hängning av en av vår tids mest folkkära konstnärer.
© 2025 Fria.Nu