Helt vanliga familjen Friedman - mamma Elaine, pappa Arnold och de tre sönerna David, Seth och Jesse - bor i den välmående förorten Great Neck utanför New York. En dag ringer polisen på dörren och plötsligt faller idyllen i bitar. Pappa Arnold har huset fullt med barnpornografiska tidningar och står snart åtalad för över 40 sexuella övergrepp på barn som han undervisat i sin källare. Efter förhör med barnen åtalas snart yngsta sonen Jesse för samma brott.

Regissören Andrew Jarecki har snubblat över en dokumentärfilmares våta dröm. Vid sidan av färska intervjuer med familjemedlemmarna, polisens utredare, jurister och journalister har Jarecki tillgång till material som legat och väntat på att klippas ihop till en film. Arnold har lådor med super 8-filmer från när barnen var små. Äldste sonen David har sedan början av åttiotalet gjort hemvideofilmer från familjens vardag. Och mitt i familjens sönderfall, när alla tvingas leva i väntan på rättegång och domslut, bestämmer sig David för att dokumentera sin familjs upplösning. Att se denna pedofil skoja runt i köket med sina söner väcker svåra obehagskänslor. Sönerna vänder sig skoningslöst mot sin mamma, som vägrar att ovillkorligen förklara sin man oskyldig. I mitten sitter Arnold och vaggar stilla från sida till sida och muttrar osammanhängande försvar för sin fru. Det är både fascinerande och motbjudande.

Men filmen förhåller sig ändå osmakligt ambivalent till skuldfrågan. Både Arnold och Jesse erkände brotten de stod åtalade för. Ändå presenteras det som om skuldfrågan är öppen. Led barnen som vittnade av en masspsykos? Dömdes de på förhand i media? Filmens tagline 'Who do you believe?' känns obehaglig när man minns de travar med barnpornografiska tidningar som fanns bakom Arnolds piano.