Olika typer av språklighet, både som i faktiskt skilda språk och som i skilda nivåer inom en språkrymd, fogas samman till ett eget språk, men det är inte det lekfulla som plockar ner ord från grenarna på måfå. Här är all språklek på allvar. Längtan och äckel blir ängckltan. Bindestreck styckar orden på samma sätt som de fem linjer som skiljer sviterna i Karkas åt. Här är varje sammansättning en tung järnbalk i luften, på väg att landa på sitt ställe, gjutas fast.

Jag uppfattar en sorts filosofi kring kroppens minne, vilket också motiverar de för mig annars svårhanterliga dedikationerna som vissa textfragment har. I den här formen får de en funktion av pekare till inte nödvändigtvis en faktisk verklighet, men en verklighet av händelser, kroppar, vilket ger de språkliga formerna ett rum att befinna sig i.

Karkas är exakt poesi som inte viker undan. Läs den.