Kultur

Jonathan Lehtonens pjäs En måste ju leva har potential till väldig sprängkraft; som tändvätska står de unga kvinnorna längst ned i förortshierarkins botten.

När jag åker mellan Vällingby och Skarpnäck – det är närmare 30 stationer och resan tar 51 minuter – tittar jag ofta ut genom fönstret för att rensa tankarna eller fundera på något artikeluppslag. Det som vittnar om att jag befinner mig i en storstad är inte bara de många bilarna, de stora daghemsgrupperna som föses mellan punkt a och punkt b eller det oräkneliga antalet låghus, höghus, kontor och villor som placerats huller om buller intill varandra. Nej, storstadens främsta markör är den massiva mängden graffiti, och det finns många tags och throwups, till och med några pieces, att betrakta under resans gång.