Skådespelarna George Reeves och Christopher Reeve inte bara hette nästan likadant. De gjorde bägge succé som serietidningshjälten Stålmannen (George i TV och Christopher på film) och gick dessutom en alltför tidig död till mötes. George hittades skjuten under mystiska omständigheter och Christopher dog ganska nyligen i sviterna efter den ridolycka som gjorde honom totalförlamad. Något för alla skrockfulla att gnugga händerna åt. Vilar det månne en förbannelse över Stålmannens uttolkare? Sopranos-regissören Allen Coulters aktuella film Hollywoodland försöker reda ut begreppen kring George Reeves mystiska frånfälle - tog han sitt eget liv eller blev han helt enkelt mördad?

George Reeves var en av alla unga män med hyfsat yttre och god fysik som sökte lyckan i Hollywoods drömfabrik. Han filmdebuterade i en pytteliten roll i klassikern Borta med vinden (1939) och kunde genom åren ses i andra berömda filmer som Västerns musketörer (1940), Blod och sand (1941), och Härifrån till evigheten (1953). Filmhjältarna på den här tiden hade namn som Errol Flynn, Clark Gable och Tyrone Power och Reeves spelade mot dem alla men nådde själv aldrig upp till samma stjärnglans. Reeves satt fast i birollsträsket tills han fick chansen att förkroppsliga alla ungars favorit - Clark Kent alias Stålmannen - i en TV-serie som skulle bli en riktig långkörare. I hela hundrafyra episoder mellan åren 1951 och 1958 susade Reeves fram som "Stålis". Han åkte även landet runt och uppträdde inför sina jublande fans som till största delen bestod av tioåriga småkillar. Men Reeves började bli irriterad över att aldrig bli tagen på allvar som skådespelare utan enbart vara förknippad med denna puerila superhjälteroll. Även privatlivet trasslade och han inledde en farlig förbindelse med hustrun till en av de hänsynslösare filmbossarna, MGM:s E J Mannix. 16 juni 1959 blev det ödesdigra datum då den fyrtiofemårige Reeves hittades skjuten. Hade han lessnat? Glansen som stålman falnade och han låg i startgropen för det verkliga nerköpet - att brottas med bläckfiskar på tivoli. Eller var det den svartsjuke Mannix som skickat några gorillor att expediera Reeves?

I välbekant film noir-stil får vi följa en privatdeckares undersökning av fallet Reeves. Har man som undertecknad sett en eller annan film för mycket i den här genren blir det lätt lite löjeväckande med alla klichéer som staplas på varann. Men förpackningen är snygg och trots de många tillbakablickarna förlorar inte berättelsen sin skärpa. Regissör Coulter och manusförfattare Paul Bernbaum ger olika tänkbara motiv till Reeves plötsliga död. Det minst spännande - självmordet - ligger nog mest nära sanningen. I Ben Afflecks skepnad blir Reeves till en lite trög och känslig kille som inte pallade det ytliga Hollywoodlivet. Affleck har aldrig tillhört mina favoriter men här är han faktiskt riktigt bra och fick visst ett välförtjänt skådespelarpris vid Venedig-festivalen. Adrien Brody föreställer den tilltufsade privatsnoken och tillför inte detta slitna rollfack någonting nytt. Hans envetna tuggummituggande är dock ganska enerverande och gör att man irriterande nog börjar associera till en viss svensk förbundskapten i fotboll. Bob Hoskins porträtt av den samvetslöse filmmogulen Mannix är ruskigt och man undrar förskräckt om inte Mannix har några efterlevande? Borde inte dessa isåfall reagera på denna nidbild? För så genuint ond som Mannix kan väl ingen egentligen vara? Och fru Mannix (i Diane Lanes vampiga gestalt) är förstås sådär praktbitchig som otrogna Hollywoodfruar brukar vara på film. Ingenting nytt under solen men en nostalgikick för den som är ute efter sådant.