Recension


Göteborgs Fria

Smittsamt rolig och vacker dockoperett

Inte sedan Dockteater Sesam gjorde Trollflöjten för några år sedan, har jag sett en så fantastiskt genomarbetad dockteaterföreställning. När den här gruppen tar sig an de stora och komplexa verken, har det alltid varit med gott humör och gediget grundarbete.

Operetten Mikado av Gilbert och Sullivan är inget undantag. Tvärtom är Sesams dockteaterspel ett under av konsekvent och drastiskt genomförd Monty Pythonhumor, lika träffsäkert passande för barn som vuxna. Sesams konstnärliga ledare och regissör Nasrin Barati har gjort sig känd för sin dramaturgiska styrka; från första början sätter hennes regi rejäl fart på historiens rafflande intrig.

Kärlek med förhinder, skulle man nog rätt träffande beskriva handlingen, och vilka förhinder! I det märkliga japanska sagoland, som Gilbert & Sullivan lekt fram, har kejsaren Mikado infört dödsstraff för flört. Pjäsens centrala älskande par, han, Nanki-Poo, och hon, Yum-Yum, står alltså inför vissa problem. Som om detta inte vore nog leker en underliggande förväxlingskomik, värdig Shakespeare, mellan raderna. Yum-Yum har, när Nanki-Poo återkommer till staden Titipu, under sin flykt undan kejsarens beslut att han skall gifta sig med en många år äldre kvinna, valt en annan man. Denne, tidigare en fattig skräddare, har numera upphöjts till stadens överste bödel, Ko-Ko. Nanki-Poo visar sig så småningom vara son till den förskräcklige kejsaren Mikado, vilket inte precis underlättar. Ändå går det hela mot en happy end.

Råger Johanssons scenbild visar staden Titipus huvudgata; där utspelas det mesta av handlingen. En bro leder in i staden på ena sidan. I fonden öppnas på sedvanligt japanskt vis, med skjutdörrar ur dekorens vita kvadrater, andra små kompletterande scener. Där sjunger till exempel den försmådda äldre kvinnan sorgsna arior över Nanki-Poos grymma svekfullhet. Operetten är välvald också med tanke på musiken, som är så lättsamt smittande skön, att man går och nynnar den på hemvägen. Fint utmejslade dockor, vars komiskt karaktärstecknade ansikten är små konstverk i sig, utgör spelets stjärnskådespelare, skickligt, och inte alltför anonymt, förda av Sesams skådespelare. Man kan kalla det ett slags ensemblespel; gestaltningen föds ur ett ömsint samspel mellan skådespelare och dockor. Resultatet är både suggestivt och sublimt.

Moderniseringen av språkbruket i Nasrin Baratis, Jonas Franke-Bloms och Anna Ruckmans översättning står i en klass för sig; rapp, rolig och välfunnen ur pjäsens situationskomik skapar den ideligen ny och associativt snärtig replikkonst. Yum-Yum står för flera läckra one-liners, Poo-Bah, stadens högste ämbetsman likaså, men firar formliga triumfer när överstebödeln Ko-Ko ytterst fantasifullt söker klara sig ur knipan inför Mikados dödshot. Ibland är det litet Disneyvarning i spelets snabbt skiftande kast och snygga scenbyten. Vissa hörbarhetsproblem uppstår också under de körinsatser som ackompanjeras av kraftfull musik. Det spelar mindre roll eftersom handlingen ändå är lätt att hänga med i.

Så ta tag i närmsta barn, barnbarn eller vuxen och bege er skyndsamt till Dockteater Sesam vid Chapmans Torg i Göteborg! Det är inget ni någonsin lär ångra.

Fakta: 

Teater

Mikado Scen Dockteater Sesam Av William S Gilbert Kompositör Arthur Sullivan Regi Nasrin Barati Scenografi Råger Johansson Musikarrangemang Jonas Franke-Blom Textbearbetning Nasrin Barati, Jonas Franke-Blom Dock-/skådespelare Sara Ahlberg, Johan Arn Lundberg, Christer Fjällström, AnnaRuna Kax, Karin Lycke Sångare och röster Elisabeth Holmertz, Sami Yousri, Jonas Olofsson, Anders Wängdahl, Emelie Sigelius, Kurt Lantz, Mia Edvardson, Joel Berg, Jonas Franke-Blom Musiker Henrik Edström, Nicola Burovka, Åsa Rudner, Jonas Franke-Blom, Johannes Ögren, Anna Svensdotter, Andreas Edlund, Charlotte Richardsen, Wenche Tjentland

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu