Problemet med att gestalta bristen på passion, färg, glöd, hetta och engagemang, är att parets frånvaro av emotionell rörelse får scenen att bli lika hopplöst stillastående som en tablå. Det är nog i det närmaste en beskrivning av vad som sker. Eller vad som inte sker. Rutiner, tidningsläsning, Tai Chi, lyssna på Dagens dikt, promenader och fika, styr söndagsprogrammet. En oerhört långt driven, mycket ironisk sorg över en handlingslöshet, katastrofalt nära apatins, kännetecknar detta drama helt utan dramatik. Inga stora gester, inga starka utbrott. En ljum förståelse för dottern, som inte når sin adressat.

Sören Brunes scenbild är genial när han placerar dem i ett hem, i livsskymningens mellanblå färgton med bruna inslag, inte olikt sjuttiotalet. Rummet trotsar också studioscenens mycket begränsade djupled på ett intressant vis. Så fort någon av karaktärerna går ett stycke in i denna del, blir de längre än rumsväggarnas höjd. Som hade de i sig själva byggt in sin egen historia. När de då och då sätter sig ned med all sin vuxenhet i låga barnstolar speglar de sig samtidigt i sin uppväxt.

Eva Ströms lakoniskt och lågmält avlyssnade text innehåller ett spännande drag; pjäsens poetik är till en början lika drabbande som Kristina Lugns spetsfundigheter om förhållandet mellan diktarjaget och hennes välformulerade frågor till texten om hur landet ligger. En nästan Beckettsk ton vibrerar mellan raderna, ett kusligt allvar mitt under parets glättigt myspysiga samvaro. Att Henric Holmberg kan skapa dramatisk spänning mellan sagt och gjort, det har vi sett många gånger förr. Åsa-Lena Hjelm likaså. Men här stämmer det ibland så klockrent att håret reser sig.

Som vore det sextioåriga parets söndag ett ständigt upprepat mönster, med små, små variationer på samma eviga tema, en djup kunskap om den andre kanske, eller en lika djup okunskap. Det är ett rart par som jag vet att jag har träffat. Jag känner igen dem. De har ett liv ihop. I ljuset av detta kan jag till och med förstå den lika evigt upprepade och borttonande slutrepliken; vi måste hålla varandra i handen på den här planeten. Sträcker någon av dem fram sin hand mot den andra? Nej.