Fria.Nu

Det krävs tydligen en liten nördig medlemstidning för att få information om en av samtidens mest uppseendeväckande lagförslag.

Det sägs att den brittiska pop- och rockmusiken från åttiotalet har Margaret Thatcher att tacka för sin utveckling. Hennes hårdföra politik mot samhällets utsatta och välfärdssystem gav artister som Pink Floyd, Morrissey, Elvis Costello och Billy Bragg energi. Det fanns en tydlig, orättvis makt att rikta ilskan mot och det skapade kreativitet, en kampvilja.

Under våren har min hyresvärd, trots de boendes protester, röjt runt i rabatterna kring huset där jag bor. Fina gamla syrener, schersminbuskar, rosor och vildvin har ryckts upp med rötterna och fraktats bort. Ett stort antal män, gubbar och killar har kommit och gått med ritningar, verktyg och stora brummande maskiner. Män, gubbar och killar, nota bene. Och sedan, när de nya växterna skulle planteras ut, då kom två kvinnor som kröp runt och grävde och låg på knä i jorden – det var nästan så att jag blev lite rörd. Eller upprörd, jag vet inte, för man kan ju undra vart det barkar hän med jämställdheten. Eller med den här världen, så uppenbart byggd, styrd och ledd av män.