Mexikos avgående president Felipe Calderón lovade när han tillträdde 2006 att landets förfall i händerna på knarkkarteller och korruption snart skulle vara till ända. Snart sex år senare går det inte att summera Calderóns år vid makten som annat än ett långsamt misslyckande. Han har snarare misstänkts för att ha alltför nära band till den organiserade brottsligheten samtidigt som han förefallit mer än lovligt bakbunden av olika frihandelsavtal med den mäktiga grannen i norr.

Mexiko har på ett decennium klivit fram som ”det nya Colombia”, vår tids narcostat. Den organiserade brottslig¿heten kontrollerar snart nog nästan alla trappsteg i den politiska borgen: juridiken, polisväsendet, marknaden, journalistiken. Inget land ståtar just nu med ett sådant snitt i antalet dödade människor per dag, och i ett land där allt fokus läggs på att badda såren efter ett misslyckat ”war on drugs” blir det inte mycket över för en misshandlad välfärdssektor.

Mästerarkitekten bakom Mexikos ¿segling mot dagens ohållbara politiska läge var det korporativa partiet PRI (Partido revolucionario institucional), rest ur efterdyningarna av inbördeskriget i början av 1900-talet. PRI satt sedan med hjälp av diktatur och en orättvis ekonomisk politik kvar vid makten i över 60 år, fram till år 2000 då affärsmannen, tillika George W. Bushs vän, Vicente Fox bröt maktmonopolet.

Men bara tillfälligt, som det verkar. Att PRI är landets verkliga nervsystem märktes inför söndagens val, lydiga privata mediebolag såg till att utbasunera en inställsam och statsmannamässig bild av PRI-kandidaten Enrique Peña Nieto, en välutbildad politiker som fram till presidentvalet varit guvernör. En bild som spred sig i omvärldens rapportering. Resultatet av kampanjjournalistik i ett land där mångas enda informationskanal är mäktiga privata tv-kanaler lät inte vänta på sig: Peña Nieto har utropats till segrare och kommer således att leda PRI:s återtåg in i Mexikos maktcentrum.

För Mexikos näringsliv väntar öppnade dörrar. Den organiserade brottsligheten tros, med PRI tillbaka i presidentpalatset, behöva göra större kompromisser för en fortsatt, i deras ögon, gynnsam utveckling – något som lär spä ytterligare nepotism och korruption över statsapparaten. För Mexikos miljontals invånare insnärjda i fattigdom, arbetslöshet och minskade alternativ för en drägligare tillvaro återstår det att se huruvida PRI:s uttalade korporativa ideologi kan bringa social rättvisa i landets sargade periferier.

För många återstår bara den dröm som Hollywood tjänar miljarder på: en enkelbiljett till grannen i norr. På sistone har allt fler produktioner skildrat den enskilde människans kamp för en plats i världen – men där hon istället för lycka funnit sig strandad i prostitution, knarkkarteller eller den papperslösas osäkra tillvaro. En ofta sann bild, förvisso, men det vore på tiden att dessa historier stannar i fiktionens värld. Men utfallet i Mexikos presidentval 2012 tyder dessvärre inte på det.