Normbrytande nyheter
Om allt nu är sociala konstruktioner, kan det ju tänkas att jag, via mina politiska åsikter och genom medvetna sexualpolitiska handlingar faktiskt har skapat min bisexuella identitet.
Jag har varit och sett Bruce La Bruces senaste film Raspberry Reich. Filmen är grymt cool, men vad tycker jag rent politiskt? Bruce La Bruce ställer mig mot väggen och kräver att jag ska vilja, att jag ska veta, att jag ska känna och tycka. Underbart!
Pirjo Honkasalo är en av de främsta företrädarna för den så kallade auteur-filmen, som kan ses som djupt personlig konst med ett karaktäristiskt filmspråk. Hennes nya film Melancholia 3 rum har vunnit två priser på filmfestivalen i Venedig och får biodistribution i 14 länder - en enorm framgång för en dokumentärfilm.
Melancholia 3 rum visar barnens utsatthet i Tjetjenienkrigets skugga. Filmens tre rum består av militärakademin i Kronstadt, där småpojkar drillas till soldater, ett sönderbombat Groznyj och ett barnhem i Ingusjien.
Jag mötte Pirjo Honkasalo, en kvinna som vet vad hon vill. Och vad hon inte vill!
Minst tio konstruktiva förslag för att skapa nya arbetsmöjligheter och fler
värdefulla möten mellan frilansande dramatiker/regissörer och Sveriges alla teatrar.
I går var det åter dags för Stockholms poesifestival. Temat 'Ljud i alla former' lovade både musik och ord på Dramatens lilla scen.
Det började med Evert Taubes Min älskling. Ni vet, visan som går: 'Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen, skär'. I alla år har det ansetts självklart att visan bara kan sjungas av en man för en kvinna. Men Marie Bergman gjorde tvärtom och tolkade sången som en kvinnas hyllning till en man.
Det fanns en borg. Ja, så var det. En hög och stor tjock stenmur, kanske till och med en vallgrav runt. Vilket litet barn som helst visste var borgen fanns. Syntes på långt håll, som fallen från himlen stod den där. Men fallen från himlen var den ju inte. Frågade någon de gamla, kunde de berätta hur vi fick slita för att bygga eländet. Hur sten för sten släpades på plats. Ingen höll räkningen på de kroppar som inte längre orkade.
Det är mycket glädjande att se att nästan hälften av filmerna i årets tävlingssektion är regisserade av kvinnor. Dessutom är det fokus på många kvinnliga karaktärer. Filmindustrin är som bekant starkt präglad av män och det känns som ett välkommet ställningstagande från festivalens sida att ge kvinnorna mer utrymme. I den amerikanska dokumentären In the company of women lyfts många duktiga kvinnliga filmskapare fram, samt det faktum att det sedan 1980-talet har skett stora förändringar inom filmen, både bakom och framför kameran. På detta får vi smakprov i årets filmfestival.
Festivalens spotlight riktas i år mot japansk anime, animerade filmer i mangastil. De har redan en enorm publik i hemlandet - vid förra årets Oscarsgala knäpptes Disney på näsan av Miyazakis Spirited away. Ett tecken i tiden? Det kan därför tyckas lite märkligt att inte fler än tre filmer visas, nu när man vigt en egen sektion till deras ära. Men det visar sig att man har valt kvalitet framför kvantitet. Det är tre representativa och mycket bra anime.
Ami Lönnroth har intervjuat den svenske ärkebiskopen KG Hammar. Tillsammans har de funderat över livet, döden, orättvisorna och framför allt över gud.
I vår värld är berömmelse av stor betydelse. En efter en dyker dokusåporna upp och ger människor en chans att synas, att få sina femton minuter. Alla har vi olika anledningar till att förverkliga våra drömmar. I filmen Under stjärnorna är det drömmen och längtan efter ett liv bort från gatan, som får den karismatiska 17-åriga Frieda Darvel att ställa upp i Popstars. I Sydafrika, där Frieda lever, är kontrasterna stora. Landet är fortfarande starkt präglat av sin historia genomsyrad av apartheid. Gränserna mellan vita och svarta börjar luckras upp, men än är det en lång väg kvar att gå.
© 2026 Fria.Nu