Uppvuxen i Sveriges bibelbälte är jag personligen ganska trött på gud, jag tycker inte om honom/det och jag tycker inte om hans/dess undersåtar. Kyrkan är min fiende och nej, jag älskar inte min fiende, jag vänder inte andra kinden till, jag blir förbannad och slår tillbaka, åtminstone tills de ber om ursäkt och slutar slå mig med sina ord och knutna nävar. KG Hammar är dock inte guds undersåte, han har en gudssyn som jag ser som positiv.

Kanske är KG Hammar mest känd för att han är vänster. Det pratas mycket om hans bojkott av Israel, om hans motstånd mot USAs krig i Irak och om hans samarbete med Elisabeth Olsson om hennes kristna utställning Ecce homo. I min värld är det inte provokativt att undvika israeliska apelsiner men i kyrkan tycks det vara det, där behövs en sån som KG Hammar, han är ett annorlunda och nyttigt tillskott i den kristna debatten och hans gudssyn förvånar många - även mig; 'Jag tror att det är viktigt att man säger att man inte tror på Bibeln' är en av meningarna från denna bok som jag kommer att ha med mig i tankarna nästa gång en grupp kristna missionärer vill frälsa, bota eller straffa mig.

Jag har inte sanningen, jag söker den är en bok fylld till bredden med ifrågasättande men den är också fylld av en stark kärlek och en tro på något stort och vackert, ett sökande efter något att finna trygghet och tillit i, något att känna gemenskap i. Det var väl därför man uppfann gud från första början och jag tror inte att detta är bara av ondo. Det vore nyttigt för flera av oss att leta efter gemensamma kärlekstankar att samlas kring även om dessa (enligt en religionsmotståndare som jag) inte nödvändigtvis måste finnas just inom buddhismen, hinduismen, judendomen, islam eller kristendomen.