Normbrytande nyheter
Det bör understrykas att jag inte tillhör de som är besatta av att resa. I storstädernas vimmel är det som värst; jag försöker förgäves hänga med den högre pulsen, men vimlet och bruset verkar endast göra mig än mer vilsen och bortkommen. Det finns dock undantag. I Berlin kände jag mig direkt hemma. Trots stadens storlek råder ett ganska behagligt tempo och atmosfären är skönt avslappnad.
Gång på gång har det USA:s och storbritanniens kriget mot terrorismen gynnat grupper som al-Qaida. Aldrig tidigare har några enskilda fanatiker lyckats provocera fram så mycket våld som de islamistiska terroristerna.
Att döda ett barn. Går det ens att föreställa sig den bottenlösa sorg och förtvivlan som familjefadern Åke måste känna? Att döda sitt eget barn. På ett enda satans ögonblick slås hela tillvaron i kras. En stunds ouppmärksamhet och lillgrabben Oskar ligger där. Krossad under pappas dyrbara lyxbil. Upptakten på Simon Stahos senaste skapelse - Bang Bang Orangutang - är allt annat än munter. Men filmen utvecklas allteftersom åt det absurt humoristiska hållet.
Förra helgen anordnades återigen filmfestivalen Popcorn och arrangörerna säger själva i programmet att det handlar om 'höstens viktigaste musikhändelse'. Nå, man erbjuder i alla fall så många musikdokumentärer som rimligen kan rymmas på en yta av Mosebackes storlek. Utbudet är brett, från Martin Scorseses mastodontfilm om Bob Dylan, No Direction Home, via hip-hop, country och George Michael till konstmusikkompositörerna John Cage och Arvo Pärt.
Det tål att sägas många gånger: den som vill se nyskapande teater behöver inte ta sig till den avlägsna innerstaden. I Gubbängen, på bekvämt cykelavstånd från till exempel Stockholms Frias redaktion, bjuder Moment på många intressanta teaterupplevelser. Och det tycks inte spela någon roll om Pontus Stenshäll regisserar (som i två tidigare föreställningar) eller Andreas Boonstra (som denna gång). De hyllar båda samma förströdda antiestetik, som denna gång drivs till sin yttersta spets i scenversionen av Pär Lagerkvists roman Mariamne från 1967.
Det börjar som en vanlig dag för Åke Jönsson. Han är på väg hem från jobbet, självupptagen som vanligt och särskilt exalterad efter att ha gett en man sparken. Han sitter i sin stora dyra bil, med mobilen i handen, böjer sig ner och så bang! Han kör på sin son. Livet rämnar och han vet inte vad han ska ta sig till.
Elem Klimov var ett av de sista stora regissörsnamn som den sovjetiska censuren motvilligt släppte igenom. Nu har hans två främsta mästerverk för första gången släppts på dvd i Sverige.
När jag lyssnar på Alfs andra slås jag av hur svenskt det låter. Inte för att Alf sjunger på svenska utan det är just musiken som känns så typiskt svensk.
Det känns lika spännande varje gång Bear Quartet släpper en ny skiva och det är inte alldeles sällan det händer; Saturday night är deras tolfte album på tretton år!
Att flera kockar visst kan koka en riktigt härligt välsmakande soppa utgör Angereds Teater för närvarande ett slående bevis på. Fem unga lovande dramatiker, backade av dramaturger som Mattias Andersson och Lena Fridell, med regissören Öllegård Goulos effektivt sammanhållande hand över helheten; resultatet är mums för Måns. Dels har pjäsen 100 000 skattefritt egendomligt nog blivit i stort sett invändningsfri pigg och avklarnad snabbtänkt teater, dels uttrycker föreställningen som helhet inte så litet om samhällets borttynande solidaritet och om en ung och klarvaken kritisk blick.
© 2026 Fria.Nu