Ibland låter det som Bob Hund, ibland som Håkan Hellström och nånstans i bakgrunden körer som påminner om Broder Daniel eller kanske Bad Cash Quartet. Helhetsintrycket blir ändå något eget. Textmässigt är det ganska charmigt men på inget vis djuplodande. Det mesta känns självupplevt; i den trallvänliga Manchester Man sjunger Alf om den trånande ynglingen som snuvas på kärlek av en mer sofistikerad man.

Alf är en klassisk popsnickrare och visst hamrar sig vissa låtar fast i huvudet, sommardängan Kunde Vart Jag eller senaste singeln Söttsalt. Men det finns också en del sega spår där det blir uppenbart att Alf inte besitter något bredare sångregister, hans röst gör sig bättre i de snabbare låtarna med fylligare ljudbild.

Popmusik, eller musik överhuvudtaget, som är riktigt bra, engagerar känslomässigt; man blir lycklig, uppspelt eller kanske vemodig. Alf får mig i bästa fall att småle eller stampa takten lite försiktigt med foten.