Affärsmannen Åke Jönsson mister alltså i ett svep det som betyder något i livet, eller åtminstone borde betyda något. Har han i karriärhetsens töcken glömt bort att tillräckligt uppskatta sin familj? När han kört ihjäl sonen får i vart fall den försummade frugan nog och slänger ut sin olycksalige drummel till man. Nu riskerar han även att förlora kontakten med sin lilla näpna ögonsten till dotter. Och jobbet ryker det med när firman flyttar utomlands. Rena natta med andra ord. Åke börjar köra taxi i ett hotfullt skildrat Göteborg, helt befriat från allt vad goa gubbar heter. Men som genom ett trollslag dyker hon upp. Hon den enda. På en tur över Hising-Island blir den medelålders Åke blixtförälskad i unga och tuffa förortstjejen Linda. Att Åke nyligen faktiskt kört över och dödat sin egen son tycks vara bortglömt. Åke blir som tonåring på nytt och bedyrar med stammande röst att Linda är hans livs stora kärlek. Trots att de bara har varit bekanta i typ en vecka.

Smått geniförklarade danske regissören Simon Staho har sagt att filmen, som han skrivit tillsammans med sin ständige följeslagare Peter Asmussen, handlar om kärlekens styrka och livets bräcklighet. Han målar i grälla färger och leker respektlöst med form och innehåll. Punkkänslan förstärks med bland annat The Clash som dånande musikkuliss. Precis som Stahos föregående film, Dag och Natt, är detta en dansk/svensk samproduktion. Men tydligen inte tillräckligt svensk för att få vara med och slåss om eventuella guldbaggar. Tyvärr har jag inte sett Dag och Natt men den blev en stor kritiker och publiksuccé. Bägge filmerna har gemensamt att huvudrollen spelas av den närmast groteskt upphaussade Mikael Persbrandt. Han har även medverkat i Stahos novellfilm Nu. Persbrandt är i sina bästa stunder, och dit räknar jag inte Dirty Harry-övningarna i Beck-serien, en utmärkt skådespelare. I rollen som Åke Jönsson är han glimtvis bra. Speciellt i inledningen med den lilla dottern. Men någon riktig karaktärsstudie blir det aldrig tal om. Filmen glider alltför ofta över i ren tramsighet och skådespeleriet blir därefter. Jag tror inte heller komedi är Persbrandts starkaste sida. Vad vi åskådar är inte människor av kött och blod. Snarare pappfigurer i en film som försöker verka cool men mest är pinsam. Ungefär som Åke Jönsson själv.

Hela svenska skådiseliten köar och stampar otåligt på att få vara med när Staho kallar. I Bang Bang Orangutang trängs såna som Michael Nyqvist, Reine Brynolfsson, Börje Ahlstedt och Mona Malm i småroller. Utmärker sig gör Fares Fares i vad som måste vara den värsta klichéblatteroll jag upplevt på vita duken. Tuva Novotny är bra som Persbrandts kärleksintresse Linda medan Lena Olin - tillbaka på svensk mark - inte gör så himla mycket väsen av sig som hustrun. Ni kan gott se filmen. Den är trots allt ganska underhållande. Ett kul misslyckande.