Normbrytande nyheter
I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.
Barnprogrammen i SVT1 kryllar av förlegade könsroller. I äldre program som Piff och Puff är det inte konstigt. Men SVT fortsätter att reproducera förlegade ideal även i sitt nyproducerade material.
Författaren och queerforskaren Margareta Lindholm läste för längesedan Eva Alexandersons lesbiska roman Kontradans, från 1969. Ganska många år senare läste hon Mian Lodalens Smulklubbens skamlösa systrar, som kom häromåret. Margareta Lindholm konstaterade att mycket hänt inom litteraturen om samkönad kärlek, och bestämde sig för att utforska vad förändringen har betytt för kärleken. Därför kom boken Kärlek: Situationer tidigare i höstas.
Med sitt förra seriealbum Hey Princess berättade Mats Jonsson om hur det var att vara ung i 1990-talets Sverige. Det var självutlämnande och personliga serier som handlade om en ung och osäker människa som sökte trygghet i poplyrik av Morrissey och närde drömmen om att träffa en likasinnad poptjej. Det självbiografiska temat fortsätter i Jonssons nya serieroman Pojken i skogen.
Blinkande Lyktor var en smärre succé och nu återkommer Anders Thomas Jensens med Adams Äpplen.
Årets hedersgäst vid Stockholms filmfestival var David Cronenberg som gjort sig känd för säregna och nyskapande framtidshistorier med påtagligt fysiska effekter. Men det var en annan sida av regissören som visade sig i festivalens invigningsfilm A History of Violence som nu har biopremiär över hela landet.
Montt Mardié, eller David Pagmar som hans riktiga namn är, levererar med debuten Drama smittande soul-pop.
Lördagen den 26 november bjöd Rosie Thomas sin publik på en utomordentlig spelning på Sticky Fingers. Seattletjejen som gör underbar singer/songwriter musik har även en karriär som stand up komiker, och hennes konserter så som den i lördags, blandar vemod och längtan med många hjärtliga skratt. Hon delar med sig av egna erfarenheter, och lustiga historier som får alla att skratta. Som till exempel när hennes bror, som är med i backupbandet, när de var yngre, fes på hennes hamburgare när han trodde att ingen såg. Hon bjuder till 100 procent på sig själv och man kan inget annat än att tycka om Rosie. Har man tidigare bara hört henne på skiva kan man bli smått överraskad när man hör henne prata, då hon låter ganska pipig och härligt smurfig. Men hennes sångröst är underbar. Hon sjunger låtar från de två tidigare albumen blandat med låtar från det senaste och när Rosie och bandet är färdiga på scen längtar man bara hem för att sätta på stereon med hennes musik. Det som skulle kunna sägas negativt handlar snarare om lokalen då man efter halva spelningen kunde höra dunkande musik från våningen under.
Bara att komma på idén att göra en barnpjäs till 400-årsjubiléet av Don Quijote är något av en bragd. Vad Teater Kurage sedan lyckas åstadkomma med sin geniala tanke lyfter skyhögt över alla mina förväntningar. Sara Estlings drivna regi tillskapar med mycket underhållande och stilsäkert fördelat skådespeleri något helt nytt till Miguel de Cervantes vackert avdammade klassiker.
© 2026 Fria.Nu