Kärleksromaner som beskriver lesbisk kärlek kvalar in under rubriken homolitteratur. Så är det fortfarande. Mer eller mindre. När Författaren Eva Alexanderson 1969 skrev romanen Kontradans, var hon den första svenska författaren någonsin som på allvar beskrev kärleken mellan två kvinnor. Den berättade inte bara om den homosexuell kärlek, utan vågade sig också på explicita sexuella beskrivningar. Och än i dag är inte den här typen av skildringar självklara, eller ens i närheten av mittfåran.

- Varje bok som skrivs på det här temat är att betrakta som en motståndshandling som kan grumsa till det lite i heteromaskineriet. De talar om för oss att det faktiskt går att leva som homosexuell, säger sociologen och queerforskaren Margareta Lindholm.

Eva Alexandersons Kontradans handlar om känslorna som uppstår mellan Eva och Claudia och utspelar sig i ett kloster på 1950-talet. En miljö med höga murar och strikt syn på moral. Ingen miljö som förenklar känslolivet i en lesbisk relation i en tid som präglades av kärnfamilj och återhållsamhet.

Betydligt smidigare ter sig då livet för My i Mian Lodalens skönlitterära debut Smulklubbens skamlösa systrar. Den kom 2003 och handlar om huvudpersonens jakt på kärlek och sex i dagens Stockholm.

Margareta Lindholm har gjort en djupdykning i två av våra mest betydelsefulla lesbiska romaner för att titta på skillnader och likheter, eftersom de båda romanerna på ett väldigt tydligt sätt visar utvecklingen av synen på samkönad kärlek. Från att ha varit förbjuden och förvriden i samhällets ögon, är numer den homosexuella kärleken visserligen godtagbar - men klassas kanske främst som någon form av andra klassens kärlek.

- Den största skillnaden i de båda böckerna är nog språket i beskrivningen av sexualiteten. Samtidigt så är det ju väldigt olika språk över huvud taget i de två böckerna, eftersom de är skrivna i två vitt skilda tidsepoker, men i Smulklubben diskuterar man sex mycket mer. Huvudpersonen My kanske inte i själva verket har mer sex, men pratar desto mer om det. Fast det tror jag också är typiskt för vår tid. Att det både skrivs och pratas mer om sex än vad vi egentligen utövar det, tillägger Margareta med ett skratt.

Att det blev just de här två romanerna som Margareta Lindholm valde att skriva om var mest en slump.

- Jag hade jobbat med de här två böckerna länge, och tyckt väldigt mycket om dem. Men de har inte kunnat få något utrymme i tidigare arbeten som jag har gjort, så nu kände jag att de behövde en egen liten skrift. Dessutom tycker jag att de är roliga.

Margareta menar att man lugnt kan säga att de båda böckerna är varandras ytterligheter. Kontradans med sin förbjudna och näst intill oskuldsfulla historia, där huvudpersonen Eva plågas av skuld och skam. Medan Mian Lodalens My flänger runt i Stockholm, ständigt på jakt efter sex och kärlek. I Smulklubbens skamlösa systrar ligger det ingen problematik runt själva homosexualiteten. Huvudpersonen är sedan länge förbi jobbiga komma ut processer med ångest och förtvivlan. Istället lever hon och hennes kompisar storstadsliv och är öppna med såväl läggning som livsstil. Det är värre för Eva och Claudia i Kontradans. Tanken på att de ska kunna visa sin kärlek offentligt är fullständigt otänkbar.

- I Kontradans skildras det som om den här kärleksaffären är huvudpersonen Evas enda chans i livet att träffa någon, säger Margareta Lindholm. Hon vet att hon aldrig kommer få Claudia eller kunna leva med henne. Inte heller kommer hon att träffa någon annan kvinna. Snarare är det omständigheterna som gör att Eva träffar på Claudia, som blir hennes stora kärlek.

Det finns heller inget annat sammanhang där hon skulle kunna träffa någon annan, eller på allvar välja att leva som homosexuell. De möjligheterna fanns inte på den tiden, som ändå inte är så länge sedan. Åtminstone fanns det ingen utvecklad social gaygemenskap.

- My i Smulklubben däremot, letar ständigt efter någon att älska. För henne är det fullt möjligt att hitta någon. Kanske till och med skaffa barn, om hon skulle vilja.

Däremot är det inte alltid lätt att hitta det man söker, oavsett vilken tid man lever i.

- Det som förenar de här två romanerna är ju att bägge huvudpersonerna har svårt att förverkliga kärleken. Vilket är intressant med tanke på att den lesbiska kärleken i den ena romanen är dold, i den andra öppen.

Att en lesbisk roman som Kontradans skulle ha kommit ut tidigare än 1969, förefaller näst intill omöjligt enligt Margareta Lindholm.

- I slutet på 60-talet skedde många förändringar vad det gäller homosexuellas rättigheter. RFSL hade bildats, och det fanns överhuvudtaget fler rum att mötas i, säger hon.

Men även i Smulklubbens skamlösa systrar slåss my och hennes väninnor mot fördomar och förtryck. För även om gayrörelsen numer utgör en stor och bred scen, är det fortfarande varken smärtfritt eller självklart att leva i homosexuella relationer. Något som inte minst märks på den debatt som rasat den senaste tiden angående bögars och lesbiskas rätt till vigsel och välsignelse i Svenska Kyrkan.