I bokens prolog möter vi den vuxne Mats Jonsson som är på väg hem till sina föräldrar i Kramfors. Det blir en inre resa som går bakåt i tiden för att på så sätt konfrontera sig själv och en gång för alla göra upp med förträngda minnen.

Pojken i skogen handlar om barndomen. Det är en ärlig och hård skildring av uppväxten och boken är skönt befriad från romantiserade och nostalgiska minnen av soliga sommardagar, gröna gräsmattor och älskade barndomskamrater. Nej, när Mats Jonsson berättar om sin barndom gör han det med ett stort allvar och på något sätt skapar Jonssons skärskådande av sin barndom till att man som läsare tvingas till att se sig själv som barn.

Pojken i skogen blir en stundtals smärtsam påminnelse om att det ändå var ganska besvärligt att vara barn.

Att vara begåvad med läshuvud är inte direkt meriterande när det gäller att vara populär bland skolkamraterna. Mats är smart och lite lillgammal vilket gör att han direkt blir den där nördige killen med glasögon, som inte får några tjejer och som alltid väljs sist när det delas upp till fotboll på gympalektionen. Mats är en outsider som ständigt grubblar över livets små och stora frågor. Han är rädd och feg och försöker bli coolare genom att lyssna på hårdrock, men ärligt talat trivs han bäst i böckernas sällskap.

Skildringen av skolmiljön är otäckt bra. Det är med obönhörlig realism som Jonsson målar upp de typiska karaktärerna som jag tror alla känner igen från sin skoltid: den tysta tjejen som aldrig sa någonting, de tuffa killarna som bestämde över alla och de som på minsta sätt avvek från normen och fick finna sig i att under nio år bli mobbade.

Mats får öknamnet Kalkyl och får finna sig i att bli slagen, bespottad och hånad just för att han är smart. Ända sättet att överleva är att acceptera outsidertillvaron; dataspel, litteratur och serietecknandet blir flykten och räddningen för honom.

Skammen, rädslorna och känslan av att aldrig passa in lever kvar hos den vuxne Mats. Han skyller sig själv och ber till och med om ursäkt för att han i den här patetiska serien ger en sorts syndernas förlåtelse som ingen bett honom om. Till slut kommer tiden i kapp Mats och han tvingas göra upp med barnet inom sig en gång för alla. Det är en vacker slutbild där den vuxne Mats till sist lyckas göra sig hel och försonas med den mobbade och rädda ungen han en gång var.

Pojken i skogen visar på nytt Mats Jonssons unika förmåga att skildra det personliga och självbiografiska så att det känns som man läser om sitt eget liv. Mats Jonsson är den själsfrände som man inte trodde fanns och som gestaltar just det man trodde man var ensam om att känna.