Det är en sen kväll och vi sitter med varsin öl i handen. Diskussionerna studsar över bordet, rör sig mellan högt och lågt, mellan långa utlägg och snabba oneliners. Sedan kommer den där frågan som får det att bränna till: ”Varför är det viktigt för dig att kalla dig för feminist?”

Feminist. Ett ord som river, brinner, rör upp. Ett ord som förenar, splittrar och banar väg. Vi hamnar i ett hett samtal där det i slutändan bara handlar om att vinna verbala poänger. Det förlorar vi båda på.

Efteråt funderar jag över det vi pratat om. Varför är det egentligen viktigt att använda ordet feminism? Att sätta en etikett på sig själv? Är det inte viktigare att använda de feministiska värderingarna i praktiken än att posera med ordet som en identitetsmarkör? Borde inte feminism snarare definieras som sunt förnuft? Finns det inte en risk för likriktning och ryggdunkande inom alla rörelser?

För mig är kanske svaren glasklara, men inte för alla.

Vi behöver ord. Vi lever och andas dem. Genom språket definierar vi världen och i språket avspeglas också det samhälle vi lever i. Ordens innebörd förändras såklart med tiden, omdefinieras eller försvinner. Men att ordet feminism fortfarande används är en fingervisning om att dess nuvarande innebörd ännu inte är en självklar del av den värld vi lever i.

Svenska akademins ordbok förklarar feminism som en ”/..../rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen, kvinnoemancipation(en), kvinnorörelse(n)”.

Att vilja ha jämställdhet mellan män och kvinnor är inte ”common sense” i dag. Det visas gång på gång såväl i statistik som i attityder. I stället har det varit något som människor före oss behövt kämpa för, och som vi fortsätter att kämpa för än i dag.

Att använda ordet om mig själv, att identifiera mig med det, låta det fungera som en ”etikett” om en så vill, är att positionera mig. Visa och ta en självklar ställning – men också påminna om varför jag befinner mig där jag gör i dag. Det är den feministiska rörelsen som gett mig grundläggande rättigheter som rösträtt och inträde till universiteten. Förändringar av maktstrukturer sker sällan utan kamp. Ordet har en tung historia och därför ser jag ingen anledning till att byta ut det mot ett annat, även om det ordet feminism kan verka avskräckande och sticka i ögonen på folk.

För mig är feminism långt ifrån okritiskt ryggdunkande. Den basala grundtanken, idén om jämställdhet, må vara densamma. Men inom denna grundidé finns många olika riktningar och idéer. Den vita västerländska medelklassfeminismen har länge haft tolkningsföreträde, därför är den interna kritiken viktig och avgörande.

Begreppet intersektionalitet – hur olika kategorier som klass, genus, sexualitet, ålder, etnicitet etcetera interagerar – vinner mark i den feministiska debatten. Vi har alla något att lära om hur olika typer av privilegier och maktstrukturer påverkar oss. Kritik inom rörelsen har många gånger fungerat som en ögonöppnare för mig. Och när jag skriver den här texten kan jag heller inte utge mig för att vara en talesperson för alla feminister, jag framför bara mitt perspektiv.

Så varför kallar jag mig feminist? Svaret är egentligen enkelt. Jag vill leva i ett samhälle där alla människor – oavsett kön, sexuell läggning, klass, etnicitet, ålder, religion och funktionshinder – erbjuds samma möjligheter. Att hålla med om den idén, och sträva efter dess uppfyllande, men trots det inte vilja sätta etiketten ”feminist” på sig själv är upp till var och en. I slutändan handlar det trots allt om att uppnå förändring snarare än att kamma hem verbala poänger.