Under slutet av förra året blev 23-åriga Jyoti Singh Pandey misshandlad och våldtagen på en buss i Delhi av sex män. De kastade sedan av henne i farten och Jyoti Singh Pandey avled senare. I Steubenville i USA blev en 16-årig tjej, medvetslös av alkohol, utnyttjad sexuellt, släpad från hus till hus och förnedrad av två unga killar som spelar i stadens fotbollslag. Den 13 januari blev en kvinna i 20-årsåldern våldtagen av fem män i Sundbyberg i Stockholm.

Gemensamt för dessa tre våldtäkter i dessa tre olika länder är att de är sprungna ur samma typ av våldtäktskultur. Gemensamt är att fallen har väckt rubriker.

”Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag. Kännetecknet för en våldtäktskultur är att kvinnor skuldbeläggs för sin egen våldtäkt om de inte lever upp till de krav som våldtäktskulturen har ställt upp på hur kvinnor ska skydda sig, samt att mäns sexualitet utmålas som okontrollerbar och alla män som potentiella våldtäktsmän” skriver Hanna Gustafsson på sajten Genusfolket och tar upp fallet i Steubenville som exempel.

I Steubenville har många invånare offentligt tagit de två (statusfyllda) fotbollskillarna i försvar och istället beskyllt det (då berusade) offret. Fallet uppmärksammades dessutom på riksnivå, och sedermera globalt, först när brottsskribenten Alexandria Goddard lagt ut delar av sin undersökning på sin blogg, något som The New York Times snappade upp så småningom.

Den vidriga och våldsamma våldtäkten i Indien fick uppmärksamhet i hela världen och blev startskottet för ett antal starka protester i landet. I Stockholm genomfördes en stor manifestation mot våld mot kvinnor, med alla de tre nämnda fallen som bakgrund. Nog! var parollen. För den senaste tidens uppmärksammade fall är långt ifrån isolerade sådana. I Indien sker en våldtäkt var 28:e minut enligt officiell brottsstatistik. I Sverige ligger siffran på 33 000 per år enligt Brå.

Våldtäkter sker hela tiden, överallt. I hela världen. Och majoriteten av dem får inte stora tidningsrubriker, debatt och högljudda protester som följd. De flesta sker i det tysta, inom hemmets slutna väggar, på fester, i en skyddad sfär och slutar i skuldbeläggande och friande domar. Våldtäktskulturen är global. Den är internaliserad i våra rättssystem, i det offentliga rummet, i hur vi agerar och pratar. I hur vi ser på och behandlar kvinnokroppen. I hur vi ser på och tänker kring mäns och kvinnors sexualitet.

Men det är så lätt att avfärda och skjuta ifrån sig. Att se våldtäkt och våld mot kvinnor som något som utförs av ensamma galningar, att inte erkänna det som ett strukturellt samhällsproblem.

När jag skrev en krönika för ett par år sedan om våldtäkt fick jag bland annat höra att ämnet är uttjatat, att det finns en större medvetenhet kring våldtäkt nu. Uttjatat? Större medvetenhet? Var fanns medvetenheten i New Delhi? Var fanns den i Steubenville? I Sundbyberg?

Nej. Tillräcklig medvetenhet kring våldtäktskultur – och tillräckligt omfattande vilja att luckra upp den – finns uppenbarligen inte. Och det gör mig jävligt förbannad. Nu är det nog.