En morgon i april knackar polisen dörr i en fastighet i Sofielund. De har fått tips om att det ska finnas gömda flyktingar på adressen. Polisen knackar inte på alla dörrar. De knackar på hos Fatuma Awil och hos den romska familjen i trappuppgången. De frågar om det finns ”araber” i huset. De andra som bor i huset, de med ”svenska” namn, får inget tidigt morgonbesök av poliserna.

På Möllevången och i andra delar av Malmö har polisen under lång tid blivit alltmer synlig. I början reagerade en del nog positivt. Det kan vara stökigt. Peter Mangs-skräcken har satt sig i husväggarna och vägarna hem genom natten är ofta dåligt upplysta. Men det var inte gatubelysningen, som polisen kompenserade för. Polisen gjorde kontroller av de som rörde sig på gatorna, men inte av alla. Syftet var att effektivisera arbetet med verkställande av avvisningar. Projektet som går under namnet Reva - Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete hade påbörjats och Malmö var pilotkommun.

Malmöpolisen har inte blivit mer synlig i syfte att skapa trygghet hos de personer som Peter Mangs-skräcken bitit sig hårdast fast i, de som varit de faktiska måltavlorna och upplevt hotet om dödligt våld under en lång kall vinter. Nej även denna vinter, vår, sommar finns det anledning att fundera över vilka vägar genom staden, som är bäst att gå, cykla eller köra. Nu precis som då är det bara vissa som behöver tänka på detta. Andra passerar som vanligt.

Det är inte samma sak att bli stoppad och tillfrågad om legitimation som att bli skjuten av en rasistisk mördare. Inte alls. Men när kontrollen bara görs på dem som har ett visst utseende sker samma uppdelning och samma utpekande. En uppdelning som gör att vägen hem inte är trygg.

Fatuma Awil vände sig till Malmös antidiskrimineringsbyrå, Malmö mot Diskriminering (MmD) efter det att Diskrimineringsombudsmannen (DO) lagt ner hennes anmälan. Byrån har även fått kontakt med personer som passerat polisens kontroller. Personer med blåa ögon och blont hår. Får de visa legitimation? Nej. För en gångs skull hade det varit enkelt för MmD att bevisa att ett urval har gjorts utifrån utseende och antagande om etnisk bakgrund. För en gångs skull är det inte bevisproblematiken som hindrar MmD från att driva frågan om det är diskriminering. Det är lagen.

För den svenska diskrimineringslagen omfattar inte polisens beslut att stoppa enbart vissa personer. Diskrimineringslagen omfattar inte polisens urval den morgonen när de knackade dörr i Sofielund. Den svenska diskrimineringslagen omfattar enbart polisens bemötande. Men spelar det någon roll om polisen frågar snällt när anledningen till att de frågar är din etniska bakgrund, din hårfärg, din hudfärg? Spelar det någon roll att polisen är vänlig samtidigt som den har utsett drygt 40 procent av vår stads befolkning till måltavlor för identitetskontroll och misstankar? Nej, det spelar inte så stor roll i de situationerna.

MmD får varje månad in anmälningar, som rör att personer stoppats, blivit misshandlade eller nekade att göra anmälningar hos polisen. Men MmD har givetvis ingen annan lagstiftning att ta till än DO och när anmälningar görs till JO eller polisen läggs de oftast ner.

Visst går det att tro att det i de värsta fallen av misshandel och rent rasistiska uttalanden från Skånepolisen rör sig om enskilda personer inom kåren som brustit i sin yrkesroll, men mängden anmälningar och berättelser tillsammans med det öppna arbetet med REVA tyder på något annat. Det tyder på ett samhällsproblem som för den svenska lagstiftaren varit självklart att se inom alla andra samhällsområden – att det finns en strukturell diskriminering grundad på etnisk bakgrund. Vi har en reglering som är ägnad att komma åt denna diskriminering på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, inom utbildningsområdet och vården med mera men ett samhällsområde står utanför - rättsväsendet.

Frågan om varför det är så är svår att få ett svar på. För inom rättsväsendet är frågan om i fall polisen behandlar personer från vissa grupper annorlunda än andra så brännande het att ingen verkar våga ta i den. Vår justitieminister hänvisar till möjliga fel i enskilda ärenden, att polisen inte får agera utan misstanke. Som om polisen inte vore människor och lika mycket en del av normsystem, lika delaktiga i den strukturella diskrimineringen som människor inom alla andra samhällsområden är?

Givetvis kan det finnas grund för polisens agerande i enskilda ärenden eller att missgynnandet är resultatet av ett ”enskilt rötägg”. Men vi får inte mista förståelsen för hur dessa enskilda handlingar hänger samman med normer och strukturer. Hur det enskilda rötägget väljer att ta ut sitt handlande och sin makt just på de personer som de tror löper minst risk att säga ifrån. För det är så den strukturella diskrimineringen verkar.

Vi ser i takt med att antalet anmälningar ökar och ärenden läggs ner av de statliga myndigheterna, att misstron växer, att förtroendet minskar och att ett samhälle växer fram där vissa måste ta omvägar och andra passerar. Det är ett samhälle där förtroendet för den verkställande makten, rättsväsendet, hotar att urholkas eftersom den svenska staten undandrar denna från granskning och genomlysning. Det är hög tid att Sverige, likt till exempel Storbritannien och USA, öppnar ögonen och tillåter att polisens arbete kan granskas ur ett diskrimineringsperspektiv. Att utvidga diskrimineringslagen till att omfatta rättsväsendet skulle kunna vara ett första steg.