I år firar Maastrichtfördraget 20 år. Hade det inte varit för det dystra tillståndet i Europeiska unionen hade det säkert firats rejält. Med Maastrichtfördraget togs nämligen det stora språnget i det europeiska bygget: det var då ett löst mellanstatligt samarbete kring ekonomiska frågor förvandlades till en politisk union.

Europaparlamentets roll stärktes och majoritetsbeslut infördes som norm i EU:s beslutsfattande. Katalogen över EU:s kompetenser växte kraftigt. Bland annat togs de första stegen att forma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik med en ”EU-utrikesminister” och en gemensam politik på det polisiära och straffrättsliga området.

Viktigast av allt var dock att med Maastrichtfördraget gavs en tidsplan för införandet av den ekonomiska och monetära unionen, som den politiska eliten länge drömt om men bara sett som en utopi. Inom en 10-årsperiod skulle den bli verklighet.

Hur var det möjligt att utan synbara protester åstadkomma denna genomgripande förändring?

Ett svar på den frågan är kommunismens fall med Tysklands enande. Två händelser som öppnande ”ett fönster av möjligheter” att rita om den politiska politiska kartan och göra Europa till en global röst att räkna med. Den chansen försatt inte EU:s ledare!

Det andra, och förmodligen mera avgörande svaret, återfinns i att omvandlingen skedde utan folklig förankring. Bara i Frankrike, Danmark och Irland arrangerades folkomröstningar om Maastrichtfördraget. I Frankrike blev ett ja med minsta möjliga marginal. I Danmark ja i en andra omgång efter det att undantag för bland annat euron skrivits in, medan irländarna sa ja redan i den första omgången. Övriga länder som ingick i gemenskapen frågade inte sina medborgare om vad de tyckte om fördraget, än mindre om vad de ansåg om euron. Så skedde bara i Danmark och Sverige där det i båda fallen blev ett tydligt nej.

Efter 1993 har Maastrichtfördraget modifierats tre gånger: Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget. Målet för dessa har varit detsamma - mer politisk makt till Bryssel och mindre till de folkvalda nationella parlamenten. Och med undantag för folkomröstningar i Danmark och Irland har medborgarna hållits nogsamt utanför beslutsfattandet.

Fast vid ett tillfälle tog övermodet överhanden. Efter det framgångsrika införandet av euron 2002 föreslog den politiska eliten att EU skulle ha en gemensam flagga och en gemensam nationalhymn. Dessa djärva tankar kom till uttryck i förslaget till konstitution för EU.

Den riktiga dramatiken låg emellertid i hur konstitutionen var tänkt att godkännas. Kanske var det en strävan att göra EU mera demokratiskt som fick de politiska ledarna att bestämma att medborgarna skulle folkomrösta om konstitutionen. Kanske var det utslag av politiskt övermod. Oavsett vilket var det ett stort misstag ur elitens synvinkel, ty väljarnas entusiasm inför EU-projektet var inte alls så stor som den trott. Väljarna i Spanien och Luxemburg sa visserligen ja till konstitutionen men i de två grundarländerna Frankrike och Holland röstades förslaget ner med bred marginal.

Istället för att ta väljarnas nej på allvar och begrava förslaget lades det i malpåse för att redan efter ett år återuppstå. Men då under nytt namn – Lissabonfördraget – och utan de mest utmanande inslagen med hymn och flagga. I övrigt var det i stort sett identiskt med det som väljarna sagt nej till.

För att säkerställa att inga nya folkliga opinioner skulle sätta käppar i hjulen tillgreps nu den säkra vägen att baxa igenom fördragsändringar: godkännande i de nationella parlamenten. Som en ytterligare säkerhetsåtgärd bestämdes att det skulle ske i en noggrannt uträknad ordning. Först ut att godkänna fördraget var länder med en garanterat positiv EU-syn. Sist ut Tjeckien – det mest EU-kritiska landet – med baktanken att landets president skulle falla för det hårda trycket från de andra medlemsstaterna vilket han också gjorde.

Bara i Irland tillfrågades folket. Inte för att eliten ville det utan för att landets konstitution kräver det. Irlands ja satt dock långt inne och kom först efter det att diverse undantag införts.

Att överstatligheten ökade med Maastrichtfördraget är allvarligt i sig. Än allvarligare är att detta skett utan att effektiva redskap införts för att hindra EU från att gripa makt på områden som unionen inte har rätt till. Trots alla högtidliga försäkranden om att den sk subsidiaritetsprincipen skall gälla kan nämligen de nationella parlamenten aldrig, oavsett hur eniga de är, stoppa ett förslag från EU. Det kan bara EU självt göra.

Den kritik mot EU som växer sig allt starkare i medlemsländerna är inte förvånande. Överföringen av makt till EU har beslutats högt över huvudena på medborgarna. Hade de fått delta i bestämmandet hade EU sett mycket annorlunda ut.

I krishanteringens kölvatten växer kritiken ytterligare. Kritiken gäller inte bara innehållet i de överenskommelser som träffas utan också hur besluten tas: fjärran från den form som kan krävas av en demokrati. Och, värt att notera, de hade aldrig kunnat klubbas igenom utan att Maastrichtfördraget varit på plats.