Skatt är något som ofta förknippas med Sverige. "Det är det där landet där skatterna är så fasligt höga", är en mening jag har hört till leda i samtal på resande fot. USA är inget undantag. Därför blir supermaktens medborgare mycket förvånade om de får veta att de betalar ungefär samma andel procent i skatt som svenskarna.

Märkligt? Inte särskilt. I decennier har Sveriges offentliga sektor skött – eller åtminstone haft i uppgift att sköta – utbildning, hälsa och sjukvård. I USA fungerar det som bekant olika. Mänskliga rättigheter ligger ute på entreprenad, att göra till big business för den som har lust. Tillstånd? Äsch, det blir för krångligt. Säkerhet? Nja, om du inte har en säker produkt kommer ingen att konsumera den. Ungefär så låter det. Men om nu amerikaner betalar lika mycket skatt som svenskar uppstår frågan: vad går deras skatter till? Knappast rättvis tillgång till utbildning och sjukvård. "Militären", utbrister konstnären Susan Scheirbeck i Hill City, South Dakota, uppgivet. "För oss är makt det viktigaste, och har så varit genom alla år. Bara vi får känna oss malligast och ballast och får invadera fattiga nationer då och då är vi nöjda. Att vara stolt över sitt land är för många viktigare än att ha tillräckligt med möjligheter och lika tillgång till utbildning och sjukvård. Det är sjukt."

USA har förvisso dragit ner på sina militära utgifter sedan kalla krigets slut, men förblir ändå planetens överlägset mest slagkraftiga krigsmakt. Och fastän allt fler verkar öppna ögonen för det svarta hål som försvarsmakten blivit ifråga om skattepengar händer lite realpolitiskt. Barack Obamas hälsoreform drar ut på tiden, skrivs om och ser inte ut att inkludera alla. Det säger en del om hur hårt USA prioriterar militära muskler framför mätta barn och friska arbetare. För att inte säga omhändertagande av krigsveteraner.

Den största minoriteten som söker sig till det militära råkar också vara USA:s socialt och ekonomiskt fattigaste: förstamerikanerna, alltjämt kallade indianer. Samma minoritet förblir landets mest misshandlade, såväl politiskt som ekonomiskt, och de som återvänder som krigsveteraner möter en oviss framtid.

USA Today har tagit del av en intern rapport, beställd av armén, rörande soldaternas mentala tillstånd. Slutsatsen är: inte särskilt bra. Bara under 2012 ändade 349 soldater sina liv efter utlandstjänst, företrädesvis i Afghanistan och Irak. Siffran saknar motstycke och säger en del det moderna krigets cyniska verklighet: ingen kommer undan dess plågor, varken soldater eller civila. Kanske är det mest alarmerande att siffrorna ser ut så trots den halva miljard dollar som investerades i just soldaters mentala hälsa sommaren 2009.

Veteranföreningar får visserligen statliga medel för sin verksamhet, men som med allt annat i USA är det marknaden som bestämmer. Dyr tv-reklam som tigger privatbidrag tar antagligen välbehövliga slantar från direktverksamheten med deprimerade män och kvinnor som traumatiserade återvänt från krigszoner. Och i tider av finanskriser och nedskärningar går ingen fri, varken veteranföreningar, indianreservat eller scoutföreningar. Men märkligt nog armén.

I sitt tal till nationen den fjärde juli lovade Barack Obama – efter en utdragen hyllning till de väpnade styrkorna – att bibehålla USA:s militära överlägsenhet. Men om skatterna används till att göda krigsmaskineriet bör väl även krigets konsekvenser, däribland hemkomna soldater som deprimerade tagit sina liv, anses vara skattefinansierade?