Festivalplatsen vid Göteborg Galopp börjar bli inarbetad nu och området fungerar i princip som ett festivalområde bör. Regnet tidigare under veckan bidrog visserligen till ett minst sagt lerigt underlag, men det avhjälptes så gott det gick med flis och halm på marken. Och leriga skor och byxben är ju något som hör festivaler till, och både fredagen och lördagen var det regnfritt så det vara bara att stå i solen och tacka och ta emot.

Torsdagens stora band Motörhead fick besökarna som bekant klara sig utan på grund av Lemmys hälsotillstånd. Men istället inkallades Mustasch med Mikkey Dee som gästtrummis och Lemmy ska tydligen vara på bättringsvägen så frånsett att publiken missade ett legendariskt band var det ingen större katastrof.

Fredagen bjöd på ett par riktiga gulklimpar, framför allt i Close Up-tältet där både Eldkraft och The Kristet Utseende knockade publiken. De senare lyckades få till vad som kan vara festivalens största tryck, särskilt när de körde Bärs som bärs och Excalibur. Dessutom är det fantastiskt charmigt att se en hel publik med toaborstar i nävarna nedanför en scen med en väckelsepastor i punk/hårdrocksskepnad. Det går inte att göra annat än att njuta. Och bandet? Tajta såklart. Och älskar publiken gör de.

På de stora scenerna denna afton spelade bland andra Danko Jones, Ghost, Sabaton och festivalfavoriterna Slipknot (vanligaste tröjtrycket?). Hälften av dessa fyra akter väljer att spela i mask. Och där Slipknot fixar till närvaro och livekänsla trots avståndet som maskerna bidrar med misslyckas Ghost lite. Men det finns trots distansen (eller kanske tack vare?) något lite lätt maffigt över dem. Inledningen är utan tvekan snygg och det teatrala stuket är ganska snyggt. Men tyvärr glöms publikkontakten bort mitt i alltihop och det gör att det där häftiga öset uteblir.

Som vanligt är det också bara att konstatera att banden mestadels består av vita män, samtidigt som publiken är mer varierande än så. Men det här är egentligen inte typiskt för just Metaltown, det får väl anses vara något som gäller för branschen i stort. Men tråkigt, och lite märkligt, är det. Och där kan ju bokarna ta ett ansvar och se över vilka band de bokar, kan tyckas. På lördagseftermiddagen spelade ett av få band som inte enbart består av män, nämligen Amaranthe med inte mindre än tre vokalister, varav en kvinna. Elize har en rejäl röst och de tre rösterna i bandet är väldigt snygga ihop. Och för den som gillar schlagerpop-metal är det inte så pjåkigt. Tralligt och bombastiskt är det i alla fall.

Senare spelade Devin Townsend Project och den gode Devins projekt verkar till en viss del bestå i att se hur mycket han klarar av att förolämpa publiken under en enda konsert. Antingen är det jättekul eller bara skumt, jag vet inte. Men musiken går det ju egentligen inte att klaga på, för skicklig är han. Och lite lätt navelskådande.

Även Göteborgarna Hardcore Superstar spelade på lördagskvällen och är det något publiken på Metaltown gillar så är det hemvändande hjältar. Det var en kul spelning att kolla på. Bandet, som litegrann gav intrycket av pojkar som leker, var hur på som helst och publiken var med dem hela vägen. Och när bandet bjöd på en egen version av Barn av vår tid, med bara gitarr och sång, som sedan gick över i en nedtonad version av Someone Special blev det en riktigt tjusig andningspaus. Sedan var det dags för spelningens största jubel i We Don’t Celebrate Sundays. Fest, kan Hardcore Superstars spelning sammanfattas som. Kul.

Meshuggah spelade på Metaltown för två år sedan, en spelning som har gått till historien och som det faktiskt talades om här och där även under årets festival, i form av en oro över hur de skulle toppa den. Jag tvivlar på att Meshuggah är kapabla att göra en publik besviken. Här gjorde de det inte i alla fall, det var tungt och gött och poserande precis som det ska. Tack!

Sedan blev det då Danzig som totalt vände upp och ner på hela festivalen och var helt lysande, och efter dem kom Korn och, tja, gjorde det som Korn gör. Och det menar jag på ett bra sätt.

I övrigt konstaterar eder utsända att antalet rullstolar ser ut att vara fler i år än i fjol. Men det ser fortfarande bökigt ut med alla stenar och träflis och det lär finnas en bit kvar innan platsen uppnår det smidiga underlaget Frihamnspiren erbjöd.

Och ordningen då? Jo, den var god. En person i personalen som eder utsända hade ett långt snack med sa att musikfestivaler var absolut roligast att jobba på eftersom alla är på gott humör och ingen är sugen på att bråka. Även polisens presstalesman Peter Adlersson bekräftar att det ”som vanligt” var en lugn festival.

– Det var några omhändertagande för fylla och något narkotikabrott men inget allvarligt, säger han till Fria. Det brukar vara väldigt lugnt på de festivalerna och dessutom var det generellt en lugn helg i hela stan.

Bäst: Tio år är ingen ålder

Störst kontrast: Att höra opera i bussen in till stan

Rödast: Axlarna under lördagen

Fråga #1: Vad skulle hända om festivalen gör en WOW och blir helvegetarisk?

Fråga #2: Hur mycket extra bil- och busstrafik och avgaser medför en festival så långt från stan?

Fråga #3: var det inte ovanligt många repriser i år?

Mest färgglada: Toaborstarna under The Kristet Utseendes spelning

Mest utopisk: Tron att man ska hinna se alla band.

Charmigast: De medelålders männen som kompenserar hjässans kala fläck med ett stort svall i nacken.