Vi möter Emilia Mårtensson på den klassiska musikgatan Denmark Street i Soho. En gång i tiden spelade ”alla” på de olika klubbarna som fanns här och musikaffärer kantade gatan, bara en del finns kvar fortfarande.

– Det har förändrats här, ställena bara slår igen. Här fanns legendariska klubbar som var jättebra och det är massor med musikställen här omkring som har försvunnit. Där fanns till exempel en historisk klubb där alla stora har spelat, säger Emilia Mårtensson och pekar på en igenbommad lokal på andra sidan gatan.

Hon har bott i London i 17 år och har sett hur musikscenen har förändrats de senaste åren, men det är trots allt fortfarande en bra stad för jazzmusiker och Emilia spelar mycket på de olika klubbarna, både som soloartist och med gruppen Elda Trio. Och hon är uppskattad. Förra året tilldelades hon parlamentets pris för årets jazzvokalist, en utmärkelse hon var övertygad om att hon inte skulle få.

– Jag var nominerad tillsammans med Eska och Ian Shaw och visste att jag inte skulle få det och förberedde inget tal eller så. Men jag tänkte att jag kunde ju gå dit ändå, det kunde ju vara trevligt att komma till parlamentet och mingla lite. Men så läste de upp mitt namn!

Att hon som icke-brittisk fick det just förra året tycker hon är extra intressant.

– Samma år som folkomröstningen om Brexit ger de det till en EU-medborgare som bor i Storbritannien. Det var ju lite speciellt.

Just Brexit, Storbritanniens utträde ur EU, är ett samtalsämne som är svårt att undvika, särskilt för dem som ser mixen av olika kulturer som en av de mest positiva sakerna med London.

– Vill de att London ska tömmas på utländska influenser? Hur kul blir det? säger Emilia lätt frustrerat och sveper med armen mot Soho.

Det mångkulturella är något som är extra utmärkande för Emilia Mårtensson, både i hennes uppväxt och i musiken. Hennes mor är slovensk så den slovenska kulturen har alltid funnits med, men trots det var det egentligen inte mycket slovensk musik hemma.

– Mamma älskade dansbandsmusik! säger hon med ett skratt. Men det finns likheter. Mycket tjosan och glatt. Och dragspel, det har jag faktiskt tagit med mig till min egen musik.

När Emilia var fem år satte hennes mor henne i en kyrkokör eftersom hon sjöng hela tiden ändå. Sedan fortsatte hon sjunga, hon upptäckte folkmusik och senare på musikgymnasiet i Ystad blev hon placerad i en jazzensemble, något som passade henne utmärkt.

– Jag älskar friheten i jazzen. Och att olika musikaliska traditioner kan mötas i musiken. Det finns en öppenhet, man kan alltid spela ihop och alla har med sig något.

Som medlem i Elda Trio spelar hon ihop med slovenska Janez Dovc och brasilianska Adriano Adewale och där möts deras olika länders musikaliska traditioner, berättar hon. Förra året släpptes deras album Elda där bland annat den svenska klassikern Vem kan segla finns med.

– Elda Trio är annorlunda jämfört med musiken jag gör själv. Mer folk, eller world music kallas det nog egentligen. Min egen musik är mer jazz, även om jag egentligen tycker det är svårt att genreindela musik.

För ett par år sedan kom hennes solodebut Ana, en personlig skiva som är uppkallad efter hennes mormor och vars titelspår handlar om henne och deras nära relation. Nästa skiva, som är under arbete, beskriver hon som en sorts konceptalbum, om mammor. Eller rättare sagt relationer till mammor.

– Jag har mejlat ut frågor som folk får svara på, om relationerna till deras mammor. Svaren blir sedan inspiration till låtarna. Jag har fått in många svar redan, och det är jättespännande! säger hon entusiastiskt.