I februari 1976 skrev Bill Gates ett öppet brev och deklarerade att mjukvara borde vara något som man tog betalt för. Fram till dess var det främst dedikerade hobbyprogrammerare som utvecklade programvara. Men Bill Gates ord blev regel och i årtionden sågs program som utvecklades med öppen källkod som ”anti-företag”, berättar Alma Orucevic-Alagic, som nyligen försvarade sin doktorsavhandling i Lund.

– Det var först när Linux kom som man insåg att det också kunde innebära stor och komplex mjukvara som också företag kunde ha användning av.

Under 1990-talet började även vinstdrivna företag samarbeta och ge sig in i de grupper som utvecklar program med öppen källkod. Företagen såg det nämligen som ett sätt att dela på kostnaderna för mjukvaran och i stället fokusera på försäljningen av hårdvara. I dag använder sig till exempel en mängd mobiltelefontillverkare av program med öppen källkod. Ett av de mest kända exemplen är programmet Android.

– Det är väldigt få företag som själva kan utveckla ett program med den komplexiteten. Det krävs massor av resurser.

Hur grupperna arbetar med att utveckla öppen källkod har än så länge varit höljt i mörker. Men det är något som Alma Orucevic-Alagic nu har kartlagt.

– Jag har gått igenom alla ändringar som har gjorts och använt mig av nätverksteori för att förstå vilka som arbetar ihop för att få igenom sina ändringar.

Vem är det som bestämmer vad det är som ska förändras i ett program?

– Det finns en vanlig missuppfattning om att vem som helst kan få gå in och göra ändringar. Så är det inte. Alla är väldigt styrda. De som beslutar om förändringar är de som varit med länge och bidragit med mest. Som en slags meritokrati.