Den 15 maj har Arktiska Rådet ministermöte i Kiruna och därmed avslutas Sveriges tvååriga ordförandeskap och Kanada tar över. Intresset för rådet och antalet ansökningar om observatörsstatus ökar snabbt. Till mötet har fjorton ansökningar från länder och organisationer inkommit, bland annat från Association of Oil and Gas Producers (OGP), Kina, Japan, Indien och EU.

I uttalanden och dokument betonar de sökande initialt sin stora oro över de hot som hänger över Arktis och världen – klimathot, minskade fiskebestånd, översvämningar, havets känsliga balans och urbefolkningars situation – samt sin starka vilja att bidra till att minska problemen.

Men på slutet kommer också de ekonomiska argumenten. De stora olje- och gasfyndigheterna, möjlighet till gruvdrift under havet, sällsynta metaller, nya fartygsleder som förkortar transporter med mera.

Man talar om hållbar teknik, att minimera de stora riskerna och om katastrofberedskap. Klimathotet är plötsligt glömt.

I onsdags debatterade EU-parlamentet Arktis och EU:s engagemang i regionen. Kommissionär Stefan Fuhle använde merparten av sina fyra minuter till att redogöra för hur mycket pengar EU har bidragit med till Arktisområdet samt att poängtera betydelsen av att Arktiska Rådet den 15:e maj beviljar EU:s ansökan om observatörsstatus.

Ingen av de 20-talet EU-parlamentarikerna som deltog var svensk – däremot var tre finska parlamentariker på plats.

Majoriteten stödde helt kommissionären och EU:s ansökan. Men även avvikande argument hördes som bland annat krav på ett moratorium för Arktis samt kritik mot kommissionens tal om lågrisk-oljeborrningar.

En ledamot tog också tillfället att uppmana kollegorna att utnyttja alla sina kanaler och kontakter och lobba för EU:s ansökan på den parlamentariska Barents-konferensen, den 22–24 april i Harstad i Norge. Han hade nämligen hört att Kanada och Ryssland avser att rösta nej till EU:s ansökan.

Hur Sverige kommer att rösta är okänt. EU har ansökt tidigare men fick då nej. Motiveringen var att unionen inte ansågs uppfylla kriterierna i Arktiska rådets stadgar, eftersom EU är en överstatlig organisation och endast mellanstatliga organisationer kan få observatörsstatus.

I artikeln ”No European Membership in the Arctic Council” utvecklar den amerikanska konservativa och inflytelserika tankesmedjan Heritage Foundation varför EU inte kan få observatörsstatus och varför USA bör rösta nej.

Att godkänna överstatliga organisationer skulle förutom att strida mot stadgarna, vara prejudicerande och i praktiken undergräva enskilda självständiga staters betydelse och inflytande i Arktiska Rådet, menar de.

Artikeln och åsikterna uppskattas knappast av Carl Bildt och den svenska regeringen eller den konservativa majoriteten i EU-parlamentet och EU-kommissionen.

Medan den politiska kampen och storföretagens planer för Arktis pågår i det tysta försöker vetenskapsmän, frivilligorganisationer och enskilda få världen att vakna och agera innan det är för sent.

Fyra unga Greenpeace-aktivister genomförde nyligen en uppmärksammad aktion på Nordpolen där de sänkte ner en titankapsel med en flagga och nära 3 miljoner namnunderskrifter som kräver ett stopp för all exploatering av Arktis.

Och på andra sidan jorden, i Sydafrika, nära Antarktis, stödjer Nobels Fredspristagare ärkebiskop Desmond Tutu kampen för ett arktiskt reservat. En åsikt som hittills inte delas av vare sig EU eller staterna i Arktiska Rådet.

Förhoppningen står till det dryga tiotal frivilligorganisationer som har observatörsstatus och som skulle förstärkas ytterligare om Greenpeace observatörsansökan godkänns på ministermötet i Kiruna om drygt en månad.

Arktiska Rådet

Grundades 1996 som ett forum för mellanstatligt samarbete mellan regeringarna i de åtta arktiska länderna och organisationer för ursprungsfolken i gemensamma arktiska frågor speciellt om hållbar utveckling och skydd av miljön i Arktis. Ordförandeskapet är roterande och tvåårigt. Permanent sekretariat finns i Tromsö, Norge.

Permanenta medlemsstater:
Kanada, Danmark, Finland, Island, Norge, Ryssland, Sverige, USA.

Permanenta medlemmar:
Sex organisationer som företräder ursprungsbefolkningarna.

Läs mer om Arktiska rådet här. 

Observatörsskap

Observatörsskap i Arktiska rådet är öppet för icke-arktiska stater (hittills har sex europeiska länder godkänts), mellanstatliga organisationer (hittills har nio godkänts) och frivilligorganisationer/NGO:s (hittills har 11 godkänts).

Följande 14 länder och organisationer ansöker om observatörsstatus inför mötet den 15 maj 2013: Kina, Italien, Japan, Korea, Indien, EU, Oceana, Association of Oil and Gas Producers (OGP), OSPAR Commission, Greenpeace, International Hydrographic Organisation (IHO), World Meteorological Organization (WMO), Association of Polar Early Career Scientists (APECS)

Läs mer om rådets observatörsstatus här.

Länkar

• The EU Arctic strategy som presenterades i juli förra året

• Gemensamt meddelande till EU-parlamentet och rådet om EU:s politik för den arktiska regionen

• Tankesmedjan The Heritage Foundations artikel "No European Union Membership in the Arctic Council"

Extraläsning

• Parlamentsfrågor om Arktis till kommissionen inför debatten den 9 april 2013

• "Fears of Arctic conflict are 'overblown' – artikel i EUobserver

• "EU gets cold shoulder in Arctic" – artikel i EUobserver