Den senaste veckan har ett skrämmande mediedrev pågått med effekten att Omar Mustafa i lördags valt att lämnat alla sina uppdrag för Socialdemokraterna. Grunden för drevet var att Mustafa i sin roll som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in talare som tidigare gjort antisemitiska uttalanden samt påståenden om att Islamiska förbundets stadga skulle vara oförenliga med (s) värderingar. Det är inte första gången Mustafa uttalat sig om dessa inbjudningar men skillnaden var hans bara några dagar gamla position som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse.

Drevet och avgången väcker obekväma frågor om vilka villkor som gäller för vem i politiken i Sverige, om Socialdemokraternas partikultur och om rasism mot muslimer i Sverige.

När frågorna kring inbjudningarna väcktes var vi många som inte blev förvånade. Vi var många, feminister, antirasister, hbtq-aktivister, ateister, troende muslimer och kristna, som hört detta tidigare. Som lyssnat till Omars förklaringar och som fortsatt att tro på honom som en progressiv aktör inom Socialdemokraterna och inom Islam i Sverige.

Att frågorna ställdes är i sig inte orimligt, det orimliga ligger i att svaren inte accepterades och att frågorna inte också ställdes till andra som bör ses som lika skyldiga i konsekvensens namn. Anders Selin, ordförande för HBT-Socialdemokraterna, har exempelvis kritiserat Mustafa hårt och menat att han bör lämna sin post i partistyrelse då han ”upprepade gånger har bjudit in människor med väldigt extrema åsikter som driver hatpropaganda mot homosexuella”. Problemet är att också Selin själv, i egenskap av styrelseledamot för Palmecentret, bjudit in Azzam Tamimi, en av de kritiserade talarna. Även utrikesdepartementet har bjudit in några av de kritiserade talarna men har likväl som Anders Selin inte utsatts för ens i närheten av liknande kritik som Omar Mustafa.

Kritiken har inte bara varit inkonsekvent, den har också präglats av bedömningar av Mustafa som utgår från schablonbilder och fördomar om muslimer som antisemitiska, konservativa och homofobiska. Annars hade aldrig ogrundade anklagelser från profilerade politiker som Mona Sahlin och Caroline Sczyber om antisemitiska uttalanden gjorts eller därefter fått gå oemotsagda i drevet så som de gjorde. Dåligt grundade anklagelser om Islamiska förbundets påstådda stadgar hade synats och fallit just som Expressens påståenden om hemliga miljoninkomster. Drevet hade aldrig tagit fart.

Inledningsvis lyftes viss kritik mot Omar Mustafa för att han försvarade sig med vem han var; en antirasist som alltid kämpat mot orättvisor och förtryck, snarare än att förklara vad han gjort och varför. Nu står det för oss klart att det var riktigt att svara som Mustafa först gjorde. Detta då det nu står klart att han har tvingats bort inte för vad han gjort, utan för vem han är.

Signalerna som den senaste veckans händelser sänder ut är allvarliga för Socialdemokratin. Ledande företrädare för partiet har böjt sig för ett fördomsfullt mediadrev och dragit förhastade slutsatser där de borde bjudit in till dialog och lyssnat in alla sidor. Socialdemokraterna måste vara en plats där personer får plats och får delta på lika villkor men dit känns vägen nu tyvärr lång.