Som för så många andra folkgrupper har kolonialismen medfört splittring. Ett linjalstreck över kartan 1872, för att skilja den brittiska kolonin i öster från den persiska intressesfären i väster, gick rakt igenom balochernas land. Samma gräns som än i dag skiljer Iran från Pakistan.

Mahmud Doulatabad räknas som en av Irans främsta romanförfattare, och är en av landets få genuina autodidakta arbetarförfattare. Han är född 1940 och uppvuxen i enkla förhållanden som ett av nio syskon och med en skomakare till far. Redan som barn fick han bidra till familjens försörjning, bland annat som herde och slakthusarbetare.

Särskilt område för hans författarskap är skildringar kring hur det traditionella agrarsamhället i Iran bryter samman när människor söker ny försörjning i storstädernas fattiga områden.

Möten med balocher är en reseskildring från Doulatabads resa i balochernas område i sydöstra Iran. Originalet skrevs och gavs ut 1975, det vill säga före den islamiska revolutionen i Iran. Att den ges ut på svenska först nu väcker förstås frågeställningar hos läsaren kring hur mycket som rimligtvis måste ha förändrats i Balochistan under de snart fyrtio år som gått sedan boken skrevs.

Men den grundläggande problemtik som tas upp i boken – hur det iranska samhället präglas av etniska och religiösa motsättningar – äger sin giltighet än i dag. Den tes Doulatabad driver i boken är att motsättningarna mellan grupper som azerbajdzjaner, kurder, balocher, turkmener, armenier, assyrier med flera är frammanade av de härskande persisktalande shiamuslimerna.

Som reseskildrare är Doulatabad förstklassig. Miljöer, människor och mänskliga relationer skildras med knivskarp skärpa. Som läsare får man också sina överraskningar, till exempel när Doulatabad besöker en i bygden aktad, lärd man och i hans hus finner en stor tavla av Hitler. Bokens kanske både största styrka och största svaghet är Doulatabads ogenerade beundran för balocherna: ”Vilken sinnesro jag känner bland detta folk! Och när jag säger folk så menar jag folk i dess sanna bemärkelse och inte en livlös återspegling av detta ord i munnen på svamlare. Vilken rogivande tillflykt de är för plågade och rastlösa själar! Att se detta folk, och jag menar då att bara se dem, ger en på nytt känslan av att vara vid liv.”

Förhållningssättet är förstås ingalunda unikt, utan känns igen från många skildringar av naturfolk. Likväl är en respektfull attityd nödvändig om en reseskildrare ska möta människor under sin resa, inte bara se dem. Och att Mahmud Doulatabads drivkraft är att möta balocher råder ingen tvekan om.