Översatt afrikansk litteratur hör inte till vardagsmaten i Sverige. Vår bild av Afrika är därför i onödigt stor utsträckning betraktarens. Kristina Ekelunds översättning av Kvinnor i Arganträdets skugga är därför angelägen ur minst två perspektiv, både för romanens litterära kvaliteter, men också för att översättningen bidrar till att ge en insidesskildring ifrån en för de flesta svenska läsare i stort okänd kontinent.

Skådeplatsen är förvisso Europas geografiskt närmaste afrikanska land, Marocko. Men det är likafullt ett samhälle som är vitt skilt från det svenska. Storstaden Casablanca finns där, men också ett omfattande jordbrukssamhälle. Bokens tema är det strukturella förtrycket av kvinnor. Oavsett social klass och oavsett om de växer upp i staden eller på landsbygden är kvinnorna inte bara underställda männen, men berövade allt eget människovärde. ”En kvinna utan man är prostituerad” används som argument för att sätta en av bokens huvudpersoner i fängelse.

Det är samtidigt ett rasistiskt samhälle, där många svarta lever under slavliknande förhållanden om än formaliserade som tjänsteklass. Och lägst i tjänsteklassen återfinns, förstås, de svarta kvinnorna. När en husbonde ertappas av hustrun med att ha sex med sin tjänsteflicka svarar han: ”Lugna ner dig, det är ju bara en negress.”

Handlingen kretsar kring tre huvudpersoner som råkar träffas i södra Marocko ett par dagar i samband med den berbiska högtiden moussem. Genom att de tre kvinnorna har väldigt olika bakgrund får läsaren möta olika delar av det marockanska samhället.

Hafsa är den svarta tjänsteflickan som aldrig varit utanför byn. Mailouda kommer från en välbärgad landsbygdsfamilj, men omständigheter har gjort att hon hamnat i Casablancas fattigkvarter.

Fatima är uppvuxen i staden och har, som första flicka i släkten, givits möjlighet att studera och därefter lyckats med konststycket att lämna en tyrannisk make och få arbete som journalist i Paris. Hon återvänder till Marocko för att skriva ett reportage, och det stilistiska greppet gör att läsaren får möta samhället både ur ett innanförperspektiv och med betraktarens blick.

Fatima kan också sägas sammanfatta en av bokens grundtankar: kvinnoförtrycket har kunnat upprätthållas så länge som kvinnors kunskap om att andra lever annorlunda inte funnits, men i takt med att den kunskapen breder ut sig är förtrycket omöjligt att upprätthålla.

Huvuddelen av boken ägnas åt de tre kvinnornas tidigare levnadsöden. Då dessa är mycket fängslande kan man som läsare önska att boken hade varit mer omfattande, så att mötet mellan de tre kvinnorna kunnat få större utrymme.