Agneta Klingspors Dagböckerna 1962–1992 innehåller i själva verket två böcker och två litterära former: den autentiska dagboken och den fiktiva dagboksromanen. De båda böckerna följer det dagboksskrivande jaget från tonåren in i tidig medelålder. Fokus pendlar mellan det intima, känslolivet och de stora politiska händelserna. Mycket lite utrymme ägnas det praktiska och vardagliga.

Detta urval (eller snarare litterära grepp när det gäller den senare dagboksromanen) syftar, som Klingspor påpekar i förordet, till att i tidens anda visa hur det mest privata är politiskt och hur det politiska påverkar individen känslomässigt och konkret.

Den första delen, Inte skära bara rispa, som i huvudsak ska vara autentisk, tar vid när Agneta Klingspor är 16 år och slutar när hon är 30. Den 16-åring vi möter uppvisar visserligen tonåringens typiska självupptagenhet, men det är ändå en anmärkningsvärt litterär självupptagenhet som ofta snarare påminner om självreflektion. När dagbokens Agneta beklagar sig över de borgerliga föräldrarna och sin allmänna vantrivsel i civilisationen är det en ångestfylld och olycklig tonåring som talar. När hon däremot skriver om sex och sexualitet är tilltalet och reflektionerna både mogna och radikala.

Agneta Klingspor ägnar sexualiteten samma analytiska allvar som sin intellektuella utveckling under de år då hon för dagbok. Med nutida glasögon känns hennes beskrivningar av den kvinnliga sexualiteten ofta daterade i sin essentialism som ofta tangerar mysticism, men med vilket allvar hon tar sin egen njutning är samtidigt en av de båda böckernas styrka.

Inte oväntat gjorde denna tematik Klingspor till tacksamt villebråd för diverse manliga litteraturkritiker som raljerade över det ”stora antalet” älskare och förpassade dagböckerna till ”bekännelselitteraturens” allt annat än prestigefyllda fack.

Med det i åtanke är det extra njutningsfullt att läsa den fiktiva dagboken Nyckelroman. Här är det en mogen författare som medvetet adresserar läsare och kritiker, vilket märks inte minst i valet av titel. Men även om Nyckelroman är stilistiskt mer finslipad än dagböckerna så gör Klingspor ingenting för att tillmötesgå sina belackare och rehabilitera sig själv som författare från den så kallade ”bekännelselitteraturen”. Tvärtom är hon mer detaljerad och kompromisslös än någonsin i sina beskrivningar av samlag och älskare: hon står fast vid det politiskt och litterärt betydelsefulla i att hävda och skriva fram kvinnans subjektivitet, samtidigt som jaget i romanen uppvisar både betydligt mer humor och mer självdistans än det för det mesta gravallvarliga jaget i de tidigare dagböckerna.

Men det kan vara värt att reflektera över att läsare i allmänhet tycks ha en betydligt högre tröskel när det gäller att acceptera och till och med hylla manliga författare som tar sig själva på blodigt allvar. I den bemärkelsen är faktiskt de tidigare dagböckerna mer intressanta än Nyckelroman, då de lätt provocerar i sin självupptagenhet. Ebba Witt-Brattström skrev nyligen en artikelserie i Dagens Nyheter om 70-talets ofta utskällda så kallade ”kvinnolitteratur”, dit bland andra Kerstin Ekman och Kerstin Thorvall räknas.

Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att man nu på detta vis börjar rehabilitera denna litteratur från den misogyna behandling den tidigare utsatts för. Agneta Klingspors Dagböcker i alla fall ett exempel på ett, eller rättare sagt två, verk som förtjänar en ny publik ur senare generationer.