Så vad är det då jag håller med om i påståendet? Jo, att det självklart finns en hel del problem kopplade till invandring, som ledande politiker inte tar tag i.

Ett grundläggande problem är givetvis att vissa människor tvingas fly på grund av sådant som svält och krig (även om långt från alla som byter land gör det under flykt – många gör det till exempel av kärlek). Samt att de som flyr inte välkomnas utan behandlas illa. Om den svenska regeringen vill vara en del av lösningen på de problemen kunde de börja med att skrota den svenska vapenexporten som dödar människor i andra länder.

Regeringen tar i dag pengar ifrån biståndsbudgeten, som borde gå till fattigdomsbekämpning, och använder dem till att minska utsläppen i andra länder för att på så sätt komma undan utsläppsminskningar nationellt. Snacka om att ta från de fattiga. De borde i stället jobba mer på hemmaplan för att snabbt ställa om till ett fossilfritt samhälle, om vi vill undvika att miljontals människor ska bli klimatflyktingar. När vi nu i stället väljer att bidra till en framtid av totalt klimatkaos är det bara att göra sig redo för att ta hand om offren för våra miljöövergrepp.

En debatt som ofta förs på tal är den om invandringens ”kostnader”. Den debatten bygger på flera riktigt sorgliga antaganden. Som att frågan gäller en kamp om resurser mellan olika utsatta samhällsgrupper, till exempel svenskfödda bidragstagare eller flyktingar, där mer omfördelning från välställda aldrig kan komma på fråga. Visst är det delvis så Alliansens Sverige ser ut. Men i verkligheten ligger inte frånvaron av rättvis fördelning i bristen på resurser utan i bristande solidaritet. Om politikerna skulle ta tag i de verkliga problemen så skulle de skrota alla jobbskatteavdrag och möjligheter till skatteflykt för att i stället satsa på att utjämna de sociala klyftorna.

Ett annat falskt antagande kring ”invandringens kostnader” är att en person född utanför Sverige aldrig kan bidra till det gemensamma. Utifrån den tanken blir den logiska konsekvensen att staten ska spara utgifter genom att stänga sina dörrar utåt (mot andra länder) snarare än att öka sina intäkter genom att öppna fler dörrar inåt (på den svenska arbetsmarknaden).

Forskare som Torun Österberg har kommit fram till att invandringen är lönsam, medan andra menar att den ger en ekonomisk förlust. Om vi nu ska envisas med den dåliga vanan att sätta ett ekonomiskt pris på människovärdet så borde frågan handla om hur vi skapar bättre möjligheter för folk att bidra, snarare än hur vi kan spara in på redan utsatta.

Diskrimineringen mot svenskar med utländskt påbrå är väldokumenterad. Med ett ovanligt namn minskar dina möjligheter att ens få komma på intervju markant oavsett meriter. Att ta tag i problemet innebär inte att förbjuda förekomsten av folk med ovanliga namn utan att ta krafttag mot all form av diskriminering. Inklusive ”kompiskorruption” som gör att lediga tjänster aldrig utlyses.

Med fler sådana reformer skulle vi kanske till slut slippa den tröttsamma debatten om ”invandringsproblemen”.