Oändliga mängder pengar kan skapas i vår ekonomi och användas till att förbruka ändliga naturresurser som ofta värderas till noll. För så är det ju: vad kostar det att andas ren luft? Vad kostar det att ett bi pollinerar en växt? Noll. Men vad vill vi att det ska kosta?

Den nationalekonomiska grenen miljöekonomi har försökt hitta en lösning på problemet med att vi överutnyttjar naturen. Forskarna har gjort stora insatser för att försöka värdera så kallade ekosystemtjänster. Till exempel så har en grupp forskare i miljöekonomi visat att ekosystemet årligen producerar tjänster som kan värderas till mellan 36 och 58 biljoner dollar (enligt 1998 års dollarvärde), vilket kan jämföras med den globalt sammanlagda bruttonationalprodukten som samma år var 39 biljoner dollar. Med den här typen av metoder försöker man överkomma ett av nationalekonomins mest fatala misstag: att naturen setts som frånkopplad människan och som ett ymnighetshorn som människan kan ösa resurser ur i all oändlighet.

Miljöekonomin har fått stort genomslag och många ser detta med att sätta en prislapp på naturen som jordens, men kanske framför allt kapitalismens, räddning. EU:s handel med utsläppsrätter är ett exempel på hur teorin blivit praktik. Miljöskatter är ett annat exempel på det samma. Även om avsikten är god, eller i alla fall pragmatisk, så är jag övertygad om att det här är ett enormt självbedrägeri som bygger på bristande insikt om hur pengar och prissättning egentligen fungerar.

Alf Hornborg, som är professor i humanekologi vid Lunds universitet, har beskrivit att en av de mest miljöskadliga aspekterna av vårt nuvarande penningsystem är att pengar gör allt utbytbart. En liten bit guld och ett träd kanske har samma prislapp, men vad skulle hända om vi skövlade alla världens träd och bytte dem mot en hög med ädla metaller? Det skulle bli en enorm miljökatastrof. I dagens Kina ser vi exempel på hur naturliga pollinerare, som bin, dör ut och ersätts av enorma mängder arbetskraft. Det är en väldigt kortsiktig lösning, med tanke på att ett ekosystem utan pollinerare allvarligt skulle hota tillgången till föda. Allt är inte utbytbart, även om pengar lurar oss att tro det.

Så länge det inte finns någon reglering som kopplar skapandet av nya pengar till mängden naturresurser så hjälper det inte att sätta en prislapp på naturen – vi har ju ändå råd att köpa naturen och förstöra den flera gånger om. Även om en sådan reglering av penningskapandet fanns så är det en oerhört orättvis kapitalistisk idé att en rik människa ska ha rätt att köpa grundläggande ekosystemtjänster, som rätten att förändra klimatet, på andra fattigare människors och djurens bekostnad.

Det är i grunden en dålig och naiv idé att försöka tränga in hela den ekologiska, biologiska verkligheten i det av människan skapade ekonomiska systemet. Vi måste börja om från andra hållet och se vår ekonomi som en liten del av en större verklighet. Det är något som redan börjat ske på olika sätt. Den halvt guruklassade föreläsaren och författaren Charles Eisenstein är en av dem som pekat på att ett sätt för mänskligheten att börja agera som en integrerad del av naturen är att överge pengaguden Mammon och istället ägna oss åt gåvoekonomi. Arkeologen Jaromír Benes menar att gåvoekonomi var det normala tillståndet fram till att stater började skapa pengar för att lättare kunna kräva in skatt.

Gåvoekonomi kanske låter som en utopi eller något från forntiden, men i Landets Fria Tidning har vi under 2013 kunnat läsa om två konkreta exempel från Sverige. I Småland har det startats en gåvoförening där medlemmarna bidrar efter förmåga och tar efter behov, utan pengar inblandade. I Helsingborgs allaktivitetshus Kulturkontoret snickerboa finns nu en så kallad ”freeshop” där det bara är att plocka på dig det du behöver. I grönavågenbyn Skattungbyn i Orsa finns ytterligare ett exempel: där drivs sedan flera år med framgång en gratisbutik. Framtiden är redan här.