20 maj publicerade Aftonbladet Ronnie Sandahls krönika ”Ingen bryr sig om världens undergång”, som fick fått stor spridning i sociala medier. I texten liknar Sandahl allmänhetens och mediernas ointresse för de snabbt smältande glaciärerna på Antarktis vid hur passagerarna på Titanic fortsatte att dricka drinkar och lyssna på orkestern medan skeppet sjönk. Det är en målande beskrivning.

En vän till mig hade dock en tankeväckande kommentar till artikeln: ”Det är tydligen lättare att föreställa sig världens undergång än slutet på kapitalismen”. För nog är det så att de flesta av oss tycks ha gått med i en självmordssekt vars namn stavas kapitalismen? Men det finns fortfarande lite tid kvar att gå ur sekten och rädda det sjunkande skepp som är vår mänskliga civilisation. För att lyckas måste vi offra det samhällssystem som säger oss att naturen bara är en ekonomisk resurs för den starke att fritt exploatera i oändlighet.

Den mänskliga civilisationen har tidigare lyckats genomföra stora omvälvningar i hur vi organiserar våra samhällen, till exempel införandet at demokrati. Den gemensamma nämnaren för dessa förändringar tycks vara kollektiv handling i form av folkrörelser.

Som bekant finns flera folkrörelser som kämpar för att vända den globala uppvärmningen som Klimataktion och omställningsrörelsen, för att nämna några. De gör ett fantastiskt arbete, men ännu har de inte lyckats samla den kritiska massan som behövs för att vända skutan från att köra rakt in i de smältande isbergen.

Under våren har ett nytt initiativ vid namn Klimatriksdagen seglat upp på aktivisthimlen. Den 6–8 juni planerar den samla organisationer och allmänheten för att sätta press på politikerna i valrörelsen och ta fram konstruktiva förslag för en snabb klimatomställning med folklig förankring. Hittills har den fått in inte mindre än 219 motioner som ska avhandlas i Norrköping.

Bland motionerna finns förslag som att elektrifiera Sveriges stora vägar, stimulera byggandet av kollektivhus, stoppa nyförsäljningen av fossildrivna bilar, beskatta energi istället för arbete och att göra ecocide (även känt som livsmiljöförstörelse) till ett brott. Uppenbarligen är det inte de goda idéerna som saknas. Nu återstår att se om det går att uppbåda den politiska viljan.

Visserligen tycks flera motioner till Klimatriksdagen utgå från att det rådande kapitalistiska systemet kommer att överleva omställningen. Trots det utgör själva den kollektiva handlingen – en klimatriksdag för en klimatomställning som respekterar alla människors lika värde och rättigheter – ett hot mot den individualistiska kapitalism som just nu håller mänskligheten i ett strypgrepp.

Klimatriksdagen är ett engångsinitiativ och inte en organisation med ambitionen att bli permanent. I dessa tider då traditionella organisationer upplever det svårare att få engagerade medlemmar, samtidigt som ”Facebook-aktivismen” frodas, kan det vara ett genidrag att bjuda in till en direktdemokratisk övning.

Kanske är det naivt att tro att klimatrörelsen håller på att växa sig tillräckligt stark för att ändra samhällsutvecklingen. Men jag kan inte låta bli att hoppas efter Miljöpartiets skräll och Moderaternas smäll i EU-valet. För kan man tolka valresultatet på annat sätt än att väljarna gett en rejäl smäll på näsan på det parti som gått till val på att det är viktigare att rädda kapitalismen än klimatet?