Häromdagen läste jag det senaste numret av Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur och artikeln ”Vi måste se allvaret”. Det är den första av all medierapportering jag läst om FN:s klimatpanels senaste rapport som skriver svart på vitt vad de större medierna inte vill nämna. I rapporten beskrivs fyra utsläppsscenarier och dess sannolika konsekvenser. Det värsta scenariot beskriver en utveckling där utsläppen ökar något mindre än dagens ökningstakt. Det innebär alltså att alla rapportens framtidsbeskrivningar utgår ifrån det optimistiska antagandet att vi inom kort kommer att vända en trend som vi hittills inte alls lyckats vända. Så varför beskrivs då denna positiva förändring som den värsta möjliga framtidsbilden? Jo, därför att i detta tänkta utfall kan det bli 8–12 grader varmare till år 2300. ”Det skulle naturligtvis inte livet på jorden överleva”, konstateras i artikeln.

Så att beskriva en utveckling som fortsätter längs den väg vi alla färdas på är med andra ord ingen idé. Då kommer vi alla ändå inom kort vara döda. Det här vill inte våra dagstidningar skriva, för det låter som skräckpropaganda. Tyvärr är det inte propaganda utan en sammanställning av det samlade vetenskapliga forskningsläget. Så borde inte vi världsmedborgare informeras om att vi just nu deltar i ett samhällsprojekt som innebär ett kollektivt självmord?

Vem vill egentligen delta i detta kollektiva självmord? Inte jag! Men hur hoppar man av sekten som likt förtrollade barn följer råttfångarens flöjttoner rakt in i döden? Att likt Henry David Thoreau dra sig undan till ett liv som självförsörjande i en stuga i skogen kan ju kännas rättfärdigt. Men vad hjälper det när ekosystemet snart knackar på dörren för att säga hej då? Då gör jag nog bäst i att kombinera min självrättfärdiga kamp med något större. Som exempelvis kampen för att illegalisera ecocide (översatt till livsmiljöförstörelse). Självklart borde ecocide jämställas med genocide (folkmord) som klassas som ett brott mot mänskligheten enligt internationella brottmålsdomstolen.

Men för att livsmiljöförstörelse ska förbjudas så måste vi först få in i vår människocentrerade världsbild att människan är en integrerad del av ekosystemet. Ett bevis som borde fungerat som en ögonöppnare är att 300 000 personer per år redan nu dör av klimatförändringarna, enligt en rapport som släpptes år 2009 av Global Humanitarian Forum. 99 procent av de döda beräknades komma från de fattigaste länder som står för mindre än 1 procent av utsläppen av växthusgaser. Med andra ord så begår redan i dag den globala överklassen (där en stor del av Sveriges befolkning ingår), genom sin livsmiljöförstörelse, ett indirekt folkmord som dödar 300 000 medmänniskor årligen. Det måste stoppas!

I ett helt annat sammanhang (den krisande svenska förlossningsvården) skriver Nina Björk några ord i DN som etsar sig fast i min hjärna: ”Nej, ingen önskar denna situation. Att vi ändå har den visar att vi har gått vilse. Det enda rakryggade är att erkänna det. Och börja om – med människan och hennes behov i centrum. Med varje kvinna som ska föda ett barn börjar livet på nytt. Igen och igen börjar det. Igen och igen ger det oss sitt erbjudande om nya möjligheter.”

Jag tänker att vi som fötts under 1900-talets framgångssaga – där människan en gång för alla tycktes ha höjt sig över naturlagarna i en fantastisk teknologisk resa – är så indoktrinerade av denna illusion att vi inte kan se klart. Men kanske de som fötts med ordet ”klimatkris” som en del av verkligheten klarar av att se sanningen i vitögat och agera därefter?