Under veckan som gått har världens ledare samlats på klimattoppmötet COP19 för att under två veckor försöka komma överens om åtaganden för att bromsa de pågående klimatförändringarna. Förväntningarna har redan innan varit lågt ställda, med den stora kolkraftsproducenten Polen, som tidigare lagt krokben för förhandlingarna, som ordförandeland.

Samtidigt som de ledande politikerna sätter sig i förhandlingar kämpar Filippinernas invånare för sina liv i vad som verkar vara en av de värsta klimatrelaterade katastroferna hittills. Då tyfonen Haiyan slagit ut mycket av kommunikationerna och hjälparbetet pågår för fullt finns ännu inga säkra siffror över katastrofens offer. Enligt FNs rapporter under torsdagen har cirka 4 500 personer bekräftats döda. 700 000 ska ha tvingats lämna sina hem och 11 miljoner har drabbats av katastrofen. I väntan på rent vatten och mat sprids desperationen som i vissa fal tar sig uttryck i våld och plundring. Brist på dricksvatten och mediciner gör att dödstalen riskerar att stiga i efterhand.

Att kalla tyfonen för en ”naturkatastrof” vore fel av två anledningar. Dels vet vi att mer extrema väder är en konsekvens av att människan, genom sin förbränning av fossil energi, håller på att höja den globala tempraturen. Detta har återigen nyligen konstaterats i FN:s klimatpanels rapport. Det finns inget ”naturligt” i att pumpa upp olja och förbränna den – således är de katastrofer som följer av detta omfattande beteende inte heller orsakade ”av naturen”. Dels så bör vi inte skylla ifrån oss på naturen eftersom hur allvarliga konsekvenserna av en olycka blir, är en fråga om mänsklig planering och organisation. Världssamfundet har alla möjligheter att avsätta medel för att vara väl förberedda på extrema väder och ha en ständig beredskap att minimera lidandet både genom förebyggande och akuta insatser. Men den politiska viljan att förbjuda, eller åtminstone minska, orsakerna till klimatförändringarna är inte tillräcklig. Inte heller prioriteras politiskt åtgärder för att möta konsekvenserna av denna ovilja. Alltså är omfattningen av Filippinernas olycka inget annat än en katastrof i vår mänskliga samhällsorganisering.

När jag ser bilderna av gråtande filippinska barn som förlorat sina anhöriga och som inte ens nås av räddningsinsatserna drabbas jag av hur det industrialiserade, nyliberala samhället står för en rent ut sagt omänsklig cynism. Anser man verkligen att de ekonomiska vinster som kommer med utsläppen rättfärdigar det fruktansvärda lidande dessa mäniskor tvingas utstå? Med total brist på helhetssyn argumenterar vissa att det är mer kostnadseffektivt att satsa på att åtgärda problemen i efterhand än att ställa om till en fossilfri ekonomi. Men den kostnad som det innebär att åtgärda Filippineras problem i efterhand låter sig inte mätas i pengar. Visserligen gör givetvis donationer till hjälparbetet en stor skillnad. Men det sår i folksjälen som uppstår i och med sådana här tragedier låter sig inte läkas enbart med hjälp av dollar.

Under de pågående klimatförhandlingarna i Warszava har Filippinernas delegat Yeb Sano gjort sig känd för sitt anförande. Med gråten i rösten påpekade han att han vill slippa att åka på fler klimattoppmöten eftersom misslyckandet med att komma överens om att uppnå målet – att undvika mänskligt framkallade klimatförändringar – är detsamma som att ratificera en dom över världens sårbara länder. Hans frågor till församlingen ekar ut till världens medborgare: ”Om inte vi, så vilka? Om inte nu, så när? Om inte här, så var?”. Omställningen måste börja här och nu av oss.