I mellandagarna visades American history X på tv, en film om nynazism och strukturell rasism i USA (passande nog delvis filmad i svartvitt). En scen i mittenakten visar en samling en kväll i Venice Beach. Närvarande är frustrerade vita ungdomar som lyser upp när verkligheten beskrivs i svartvita penseldrag: miljarder dollar läggs på illegala invandrare i stället för på dem, legitima medborgare i USA. De är offer för en generös och ohållbar flyktingpolitik. Ett slags gatans parlament bestämmer sig sedan unisont för att själva genomdriva den rättvisa de tycker samhället förvägrat dem. En rättvisa främst grundad i ”de vitas” överhöghet och vikten av att förpassa ”illegala invandrare” bortom USA:s gränser.

Konst och verklighet smälter samman. Ett globalt hat reducerat till propaganda som inte bara hörs bland socialt frustrerade samhällsgrupper i USA, utan även bland kostymklädda ledamöter i Sveriges riksdag. Och när mobben beväpnad med järnrör och primitiva tillhyggen, anförd av en nynazist, anfaller en närbutik som råkar drivas av en sydkorean, känner vi igen bilden. Såväl anföraren som järnrören har vi sett förr, filmade av sverigedemokraten Kent Ekeroth, när han och två andra sverigedemokrater beväpnar sig med järnrör för att stå upp för svenskheten mot en berusad man.

Om jakten på illegala invandrare ändå bara bedrevs av sverigedemokrater och antiislamister. Men så väl är det inte. Jakten efter människor som riskerat liv och lem för en bättre tillvaro i Sverige bedrivs på högsta nivå. När justitieminister Beatrice Ask vill sätta hårt mot hårt för att spåra organiserad brottslighet bland tiggare i storstäderna spelar hon ett högt spel. När hon utmålar dem alla som brickor i organiserad kriminell verksamhet, låter det som ljuv musik i såväl polisens som sverigedemokraternas öron. Att enklare få tillstånd att gripa tiggare innebär även att polisen snabbt kan gripa ”illegala invandrare”, något sverigedemokrater ser som en prioriterad fråga (minns här gatans parlament i American history X: samma slutsatser, olika metoder).

Men på vissa håll i Sverige har jakten efter papperslösa immigranter mynnat ut i hänsynslös politik. Tidningen Re:public publicerade nyligen ett hjärtskärande reportage om Reva, Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, ett nationellt projekt vars syfte är att utvisa papperslösa. Metoderna ger resultat, visar tidningens granskning: i Skåne-regionen har antalet utvisningar ökat med 25 procent. Migrationsverkets mål är att följa Dublinförordningen, som säger att asylsökande måste tillbaka till det land där de först sökt asyl. Gränspolisen har med Reva i ryggen trappat upp jakten efter papperslösa, de väntar utanför fastigheter, vid fotbollsträningar, skolor och daghem. Minderårig eller inte, det spelar ingen roll i Reva, ett pilotprojekt som snart ska vara praxis i hela Sverige.

I Malmö vittnar akutmottagningar om Revas konsekvenser. Papperslösa vågar inte längre komma av rädsla för att gripas. Allt fler går under jorden permanent; barn plockas ur skolan, den sociala kontakten blir noll, krigs- och tortyrskadade som lider av posttraumatiskt stressyndrom får ingen vård. En tickande bomb bortom vårt synfält? Re:public visar exempel på ungdomar som gripits av gränspolisen på öppen gata för att kort därefter utvisas, minderåriga och ensamma.

Allt är en del i EU:s hårdare migrationspolitik, påhejad av bruna partier och framväxande samhällsströmningar i spåren av unionens ohållbara finanspolitik. En praktisk politik som spelar nyfascistiska partier som Sverigedemokraterna i händerna, eftersom man genomdriver en politisk idé som länge bara var förbjudna visioner i SD:s partibunker. Tydligare bevis för SD:s verkliga inflytande än radikaliseringen av Sveriges asylpolitik får vi inte. Inte än.