"Indien är en demokrati. Indien är världens största demokrati. Kanske finns det problem med demokratin, som till exempel korrumption. Men det är överkomliga problem. Fattigdomen i Indien är stor, men den minskar. Den bekämpas aktivt av Indiens regering. Indiens BNP, som ökar med närmare 8 procent per år, gör livet bättre för alla. Det är extraordinärd och bra att den ökar så fort. Indien är icke-våldets land. Ett andligt, fredligt land."

Känns det igen?

Ungefär så här beskrivs Indien ofta i medier. Även bortom de borgerligt eller socialdemokratiskt styrda, stora tidningskoncernerna. Det är den gängse bilden av landet och det är därför inte konstigt att människor tror på den. Men den stämmer inte.

Trots att BNP ökar kraftigt i Indien lever 77 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Människor i Indien svälter ihjäl. I det globala hungerindexet rankas Indien nedanför regionen subsahariska Afrika (den plats i världen som har högst antal fattiga i världen i förhållande till befolkning). De mest förtryckta och fattigaste i Indien är daliterna – så kallade oberörbara, som är kastlösa. Tillsammans med stamfolken adivasis utgör de den fjärdedel av befolkningen som är Indiens absoluta underklass. Denna del av befolkningen har inte blivit rikare eller fått bättre levnadsstandard på över 50 år. I flera fall har deras situation förvärrats. Siffrorna är ungefärliga och det finns en stor risk att de är sämre, eftersom en stor del av Indiens befolkning inte är registrerad. Bland de fattiga på landsbygden och i slummen registreras långt ifrån alla barn som föds och analfabetismen är stor. Samtidigt blir de rika allt rikare.

Det pågår även ett inbördeskrig i Indien. Landets mest fattiga och förtryckta gör uppror mot sina förtryckare i form av regeringen och de västerländska storföretagen. Indiens kommunistiska parti (maoisterna) organiserar miljontals av dessa fattiga i den väpnade Naxalitgerillan. Naxalitgerillan kontrollerar flera regioner i Indien och delar av andra. De är ingen terrorgrupp utan en rörelse med massivt folkligt stöd hos de fattiga och förtryckta. Hälften av gerillans medlemmar är kvinnor. De har framför allt stöd på landsbygen men stödet för dem i städerna växer. Upproret har pågått som en lågintensiv konflikt i Indien sedan 1960-talet men intensifierats kraftigt under 2000-talet då Naxalitgerillan tillägnat sig allt större stöd och blivit en kraft att räkna med.

Indiens regering har svarat på upproret med kraftigt våld. Antiterrorlagar som specifikt riktar sig mot samröre med Indiens kommunistiska parti (maoisterna) och Naxalitgerillan gör att en journalist eller författare som rapporterar om regeringens våld riskerar böter och upp till tio års fängelse. Den indiska statsapparaten använder paramilitära styrkor, regelrätt militär och tunga vapen för att slå tillbaka motståndet. De har satt i system att bränna hela byar och mörda alla invånare om en by misstänks gömma eller stödja Naxalitgerillan. Områden där de misstänker att gerillamedlemmar vistas beskjuts eller angrips från luften, ibland med förarlösa drönare. Polisväsendet är känt för att använda grovt våld och tortyr, något de uppmuntras att göra när det gäller personer som sympatiserar med maoisterna, eller som rapporterar om gerillan (även utländska journalister har angripits). Jordägare i områden som gerillan till viss del kontrollerar eller befinner sig i har byggt upp paramilitära, privata beväpnade styrkor. Deras attacker mot maoister, misstänkta eller personer som gömmer gerillamedlemmar är hänsynslösa, det finns otaliga bildbevis på detta, och de straffas inte av rättsväsendet. Dessa styrkor, regelrätta militärer och beväpnade jordägare, använder sig också av systematiska, grova våldtäkter mot kvinnor och ibland barn, som är adivasis, är kastlösa daliter eller som har ankyntning till eller tillhör gerillan.

Hur kan ett helt inbördeskrig tystas ner? Det är få i västvärlden som känner till att det är såhär den verkliga situationen i Indien ser ut och att regeringen agerar som den gör. Det är ett resultat av att media utanför Indien i allmänhet och i västvärlden i synnerhet, med få undantag (bland annat i brittisk press och på saudiarabiska Al Jazeera) inte rapporterar om inbördeskriget i Indien. Nyheter sorteras bort och utelämnas och förvrängs. Ibland rapporteras direkt felaktiga saker och lögner. Ofta får vi läsa om att "etniska konflikter" eller bråk mellan "klaner" skördar dödsoffer. I verkligheten är det ofta strider mellan ursprungsbefolkningen, i gerillan, och regeringsstyrkor eller paramilitära styrkor.

Detta nertystande av en av världens mest brännande konflikter är ingen tillfällighet. Bakom ligger enorma storpolitiska intressen. Indiens kraftiga tillväxt beror dels på att det är ett låglöneland dit västerländska storföretag flyttar sin produktion, dels på de otroliga naturtillgångar som Indien har i form av metaller, mineraler, energi, skog med mera och att utländska företag gör jättevinster på att öppna gruvor och skövla skog i Indien. I fabriker och industrier väver indiska arbetare tyger, färgar textilier med ämnen som ofta är farliga, syr kläder, sätter ihop elektronik, bygger radioapparater, tv-apparater, mobiltelefoner och tusentals andra saker. Saker som skickas till oss i den rika västvärlden. De gör det för nästan inga pengar och fackligt engagerade sparkas, eller inte sällan misshandlas och mördas. I de områden där det finns absolut mest naturtillgångar och där storföretagen vill utvidga lever adivasis, stamfolken. De fördrivs och mördas för att ge plats åt utländska exploatörer. Naturtillgångar värda miljardbelopp skickas från Indien till västvärlden. Vinsterna från allt det här lämnar landet eller hamnar hos de rikaste i Indien. Det är därför svenska och andra väststyrda storföretag och regeringar inte vill att vi ska veta vad som händer i Indien. De tjänar på det. Mördandet är till för att skydda det samhällssystem som möjliggör deras fortsatta exploatering och vinst.

Det vi måste göra är att berätta om vad som händer. Alla har rätt att få veta. Indien är ingen demokrati. Solidaritet med Indiens folk!