Att det finns rester från det icke-demokratiskt styrda Sverige kvar i vår demokratiska konstitution vet vi, och monarkins avskaffande kommer med jämna mellanrum upp i debatten. Men allt för sällan diskuteras avskaffande av en annan relik som borde begravts för länge sen, landshövdingsfunktionen. Landshövdingaämbetet ärvs förvisso inte, och är lyckligtvis tidsbegränsat. Men å andra sidan finns för landshövdingen en möjlighet till maktmissbruk som inte ens konungen åtnjuter - vilket Ilona Szatmari Wadau satt fingret på i sin debattartikel om Seminiarieparken: landshövdingens underskrift på beslut är inte bara formalia. Landshövdingen kan själv välja vad länsstyrelsens ska besluta oavsett vad alla länsstyrelsens professionella handläggare anser.

Landshövdingen utses inte utifrån valresultaten i länet. Istället är det regeringen som tillsätter landshövdingar. Att regeringen har en regional representant är inte fel i sig. Frågan är vilket mandat en landshövding bör ha. Att representera regeringen och verka för det regionala genomförandet av statliga beslut, visst. Men att ensamt kunna fatta avgörande beslut i bedömningsfrågor som t ex seminarieparksfrågan är knappast rimligt. Den typen av beslut bör alltid ligga hos antingen ett demokratiskt valt kollektiv (nämnd eller styrelse) eller hos en grupp sakkunniga, när det handlar om frågor som av sin karaktär är tekniska/juridiska. Landshövdingen har ju varken formell kompetens att fatta den typen av beslut, eller den demokratiska förankring som gör att besluten kan sägas återspegla en allmän folkvilja. I bästa fall blir beslutent godtyckliga. I värsta fall går landshövdingen någons ärenden.

Detta konstitiunella problem må ha varit teoretiskt så länge som landshövdingarna gladeligen undertecknat de formella beslut som reellt fattats av länsstyrelsens sakkunniga. Men när Peter Egardt nu utnyttjar sin ställning och obstruerar mot denna tingens ordning förmodar jag att vad Egardt i själva verket undertecknat är början till slutet av landshövdingaämbetet.