Havet: guldets nya frontlinje
Han presenterar sig som Allen, en australier i 40-årsåldern från Sydney. Allen är guldletare och har åkt skytteltrafik mellan Australien och Papua Nya Guinea de senaste sju åren. Här färdas han i chartrade helikoptrar till olika prospekteringsplatser. Landet är en potentiell dröm för guldgrävare, säger han. ”Men det gäller att ha tur. Mycket tur. Se bara på priserna här i Port Moresby, det gäller att inte satsa på fel hästar.” De papuanska myndigheterna har bråda dagar med möten med utländska gruvbolag och lycksökare. Allen förklarar förutsättningarna, som han upplever dem: ”Jag är en äventyrare, det måste man vara för att överleva här. Platserna man åker till är ofta ’off the beaten track’, jag har varit illa ute flera gånger med ’locals’. Om första kontakten går snett är det lång uppförsbacke för att upprätta något förtroende efter det.”
Just förtroendekapitalet kämpar den papuanska regeringen att investera i hos allmänheten. I Papua Nya Guineas största morgontidning, Post Courier, har landets regering en dag i november 2012 satt in en annons som bjuder in allmänheten till ett offentligt möte om den planerade undervattensborrningen efter guld och koppar i Bismarcksjön, söder om huvudstaden Port Moresby. Den globala gruvindustrins första storskaliga försök att gräva efter guld på havsbottnen kunde inte ha valt en mer delikat plats: Bismarcksjön som skiljer Australien från Papua Nya Guinea tillhör havskorridoren ”koralltriangeln”, en av planetens mest levande havszoner, särskilt viktig för den biologiska mångfalden.
Gruvbolaget bakom projektet ”Solwara 1” är kanadensiska Nautilus Mining. Bolaget har via framgångsrik lobbying kryddad av ekonomiska löften säkrat tillstånd för tjugo års kommersiellt guldletande. Ett kontrakt med en hel del i övrigt att önska sig, särskilt rörande miljöhänsynen och den demokratiska förankringen. Den papuanska regeringens villkor för Nautilus Mining är inte lika hårda som de hade varit i exempelvis Kanada eller Sverige. Således är farhågan överhängande att gruvbolaget inte riskerar några reprimander vid händelse av miljöövertramp. Enligt en rapport bland annat författad av en zoolog vid Oxford University är djuphavsborrning inget annat än en dödsdom för organismer som ännu inte upptäckts. Därvid lär Bismarcksjöns bottenskikt under de två decennier projektet kommer äga rum att färgas av metallutsläpp och gruvspill som hotar förgifta havets marina liv. Och i förlängningen slå hårt mot Papua Nya Guineas befolkning.
Gruvindustrin ser på projektet med andra ögon, givetvis. För dessa öppnar sig, bokstavligen, inte bara nya djup att utforska: ”Solwara 1” ses som en ny frontlinje för gruvnäringen, en milstolpe inom människans ekonomiska historia. Det låter måhända vackert i skrift, men papuanska miljöorganisationer ser snarare ”Solwara 1” som ett experiment i jakten efter nya gruvfronter i tredje världen. Ja, kalla det ett pilotprojekt med livsavgörande insatser. En papuansk miljöorganisation beskriver Solwara 1 som en försökskanin, som en fallstudie inför framtida storskaliga havsgruvor.
Papua Nya Guineas regering må öppna för offentliga möten i det kontroversiella gruvprojektet, men affären är ändå säkrad och havsborrningen 50 kilometer öster om ön New Britain ett iskallt faktum. Regeringen har inte bara säkrat 30 procent av intäkterna från Nautilus verksamhet; dess inblandning inkluderar även tillhandahållande av infrastruktur och arbetskraft. Med andra ord spelar det mindre roll vilka frågor regeringen säger sig diskutera med allmänheten. Det fråntar inte deras partiska inställning i gruvfrågan. Där finns det anledning att fråga sig vilkas intressen som kommer att prioriteras: aktieinnehavarnas eller den papuanska befolkningen?
<h2>Samtliga guldletare Klas har mött i Papua Nya Guinea bär vit hud och australiska pass.</h2>
