Fria Tidningen

Vad hände egentligen på toppmötet?

Publicerad: fredag 21 december 2012, 16:05 • Uppdaterad: torsdag 12 september 2013, 14:51

Förvirringen är total om vad som egentligen bestämdes på finansminister- och toppmötet den 12-14 december. Tidningsrubriker dagen efter som ”Bankunionen ett praktfiasko för Borg”, ”Historisk bankunion antagen” och ”EU-ledarna bantar och bromsar”, bidrar till förvirringen. MaLou Lindholm reder ut vad som egentligen beslutades.

Inrikes

Det skulle bli årets viktigaste EU-toppmöte. Huvudpunkt var att anta slutsatser om EMU:s framtida utveckling och därmed samtliga medlemsländers framtida utveckling. Den 5:e december hade ordförande van Rompuy presenterat sitt ganska kontroversiella 18-sidiga förslag ”Mot en verklig ekonomisk och monetär union”, framtaget i samarbete med ordförandena för EU-kommissionen, Eurogruppen och Europeiska Centralbanken.

Men som av en tillfällighet hade EU-kommissionen den 28:e november, presenterat sitt 52-sidiga förslag ”A blueprint for a deep and genuine economic and monetary union”. De två dokumenten har påfallande likheter. Rompuys förslag i tre steg är mer fokuserat på ekonomi men har en del tolkningsbara formuleringar. Förslaget dränerar nationella parlament på politisk och ekonomisk makt och därmed medborgarnas möjlighet att påverka och utkräva ansvar.

Kommissionens förslag är detaljerat och mycket långtgående. Bland annat finns tankar på ett europeiskt "finansdepartement" liksom en finanskommissionär/minister och ökad makt till EU-parlamentet på de nationella parlamentens bekostnad. Målsättningen är klar – en politisk union.

Gemensamt för förslagen är att de bygger vidare på den så kallade "sexpakten" samt den kritiserade finanspakten, TSCG (Treaty on Stability Coordination and Governance). Finanspakten, av en del kallad Slamkrypare, är ett ekonomisk-politiskt bindande avtal avsett för euro-länderna. Icke euro-länder kan ansluta sig frivilligt. Och den svenska regeringen sa ja till finanspakten på toppmötet i mars 2012. Men riksdagen ska först den 6 mars nästa år ta ställning och fatta beslut, innan ett eventuellt godkännande och ratificering kan ske.

Innan toppmötet förra veckan begärde Reinfeldt mandat att säga nej till steg tre i Rompuys förslag som han ansåg innebar för mycket överstatlighet och var för dåligt analyserat. Mot Rompuys förslag steg ett och två hade regeringen däremot inga invändningar. Tvärtom. Vid Reinfeldts återrapportering till EU-nämnden framkom att det varit ett intensivt möte och att Rompuys rapport mötts av hård kritik för att den gick för snabbt fram, var för långtgående samt att diskussion inte förts med regeringarna. Trots kraftiga strykningar i den nu fem sidor reducerade texten kvarstår vissa kontroversiella skrivningar. Rompuy fick i uppdrag att till toppmötet i juni 2013 återkomma och komplettera texten med förslag på fyra områden bland annat om samordning av nationella ekonomiska reformer och att ta med ”EMU:s sociala dimension inklusive social dialog”. Något formellt antagande gjordes därför inte.

Dagen innan toppmötet hade finansministrarna och Anders Borg efter tretton timmar enats om en gemensam ståndpunkt angående inrättandet av och reglerna för en ny EU-myndighet, en överstatlig europeisk finansinspektion (SSM) samt förslag till röstningsregler i Europeiska Bankmyndigheten (EBA). Dessa ska EU-parlamentet behandla i januari. Något formellt beslut fattades därför inte här heller.

Resultat: Klart är att ordförande van Rompuy och övriga ordföranden Barroso, Juncker och Draghi samt vissa regeringschefer fick bakläxa. De hade totalt missbedömt läget och gått på tok för snabbt fram med långtgående förslag mot en federal stat, ett Europas förenta stater.

Med sina förslag har de lagt korten på bordet för politiker, partier, medborgare och media i medlemsländerna och visat vad de vill och vilken färdriktningen är. Frågan om hur stort det folkliga stödet eller motståndet blir beror inte minst på medias och public services bevakning och rapportering, eller brist på densamma, under 2013.