För närvarande omorganiseras psykiatrin inom SU i rask takt, med kroppssjukvården som förebild. Psykisk ohälsa betraktas som rätt och slätt ”hjärnsjukdomar”. Det socialpsykiatriska helhetsperspektivet rensas ut och det förtroliga samtalet som behandlingsmetod prioriteras ned. Jag skall några exempel på hur denna utveckling kommer till uttryck.

1. En bio-mekanistisk människosyn

Sedan åtminstone ett par decennier har synen på psykisk ohälsa medikaliserats inom hela den svenska psykiatrin. Aktuella och historiska, psykosociala förhållanden negligeras, till förmån för ett rent medicinskt sjukdomstänkande. Någon vetenskapligt hållbar grund för denna dramatiska omsvängning existerar inte, men den leder bland annat till att psykiatrin i allt högre grad utformas som om det gällde att behandla ett enskilt, sjukt organ i stället för att möta en människa i kris.

2. Försämrad vårdkontinuitet

Genom att utlokalisera ”lättare” psykisk ohälsa till primärvården, skapas diskontinuiteter i patienternas behandlingsrelationer vid övergångarna mellan primärvård och specialistpsykiatri. En sådan trappstegsmodell är direkt skadlig i behandlingen av just psykisk ohälsa, som kräver långsiktiga, personliga och förtroliga relationer. Det nyöppnade ”callcentret” Kontaktpunkt Psykiatri (KP) är ytterligare ett steg i uppstyckningen av vården. All telefonkontakt slussas genom detta nålsöga, och nya ”spärrvakter” måste passeras innan man når fram till sin behandlare, om man alls släpps fram. Enligt planeringen för KP - som över huvud taget inte har någon behandlingsverksamhet - ska 80 procent av inkommande ärenden klaras av där.

3. Ökad subspecialisering

De olika, psykiatriska tillstånden har i stor utsträckning överlappande symptombilder och de går gränslöst över i varandra. Symptombilderna varierar ofta också kraftigt över tid hos den enskilda patienten. Det går därför inte att hävda att psykisk ohälsa kan delas in i klart avgränsbara ”diagnoser”. Trots det går utvecklingen i dag mot en ökad så kallade subspecialisering, med snävt inriktade och centraliserade mottagningar. Eftersom patienternas symptombilder sällan överensstämmer med en sådan skarp kategorisering, kan det bli oklart vilken mottagning de skall höra till. De riskerar att falla mellan stolarna eller tvingas till ständiga byten av behandlare.

4. Försämrad tillgänglighet

En tilltagande centralisering av de psykiatriska mottagningarna - bl.a. framtvingad av subspecialiseringen - försämrar den geografiska tillgängligheten till vård. Patienter i mycket sköra tillstånd tvingas resa tvärs genom staden för att nå sina mottagningar. Återkommande neddragningar av personal och vårdplatser gör det också svårare att över huvud taget få tillgång till psykiatrisk vård. I ökande utsträckning avstår människor med psykisk ohälsa från att alls söka hjälp, både för att vården blir alltmer otillgänglig och för att de alltför ofta bara erbjuds enstaka samtal och ett recept på psykofarmaka.

5. Svårare att få psykoterapi

Slutligen kan vi konstatera att man, som ett led i medikaliseringen av psykiatrin, steg för steg har försämrat möjligheterna att få samtals- eller psykoterapi. I den nu planerade sammanslagningen av psykiatriska öppenvårdsmottagningar - som bland annat leder till att Hisingen blir helt utan mottagning för icke-psykotiska tillstånd - skärs ytterligare några psykologtjänster bort från organisationen.

Den ovan beskrivna utvecklingen är rakt motsatt den vi inom Riksförbundet för Social och Mental Hälsa har slagits för under flera decennier. Vi kan självfallet inte acceptera, att Göteborgspsykiatrin får fortsätta att falla tillbaka till 60-talets sjukdomstänkande och att den dessutom blir alltmer otillgänglig.