"En yttre revolution är inte tillräckligt"
Göran Fredriksson talar om "humanioras och samhällsvetenskapens kris”. Vilken det är förtydligar han inte, annat än att den leder till att deleuzianer blir anställda som docenter vid svenska högskolor. Jag tror att förvirring uppstår eftersom vi egentligen har att göra med två debatter, skriver Miriam von Schantz i en replik till Göran Fredriksson.
Antagonismen mellan den strukturalistiska och den poststrukturalistiska analysen har skapat debatt ända sedan 68-revolten i vars efterdyningar poststrukturalismen började artikuleras. Att Häftens nummer 200/201 slår ett slag för det strukturalistiska perspektivet, vilket ser människan som utifrån utsatt av förtryck och därmed inte godtar det poststrukturalistiska perspektivet som menar att vi tillika utsätts för ett förtryck inifrån (men inte endast inifrån, som Fredriksson verkar anse) är en debatt.
Vad det postmoderna är, är en minst lika lång debatt, där både strukturalister och poststrukturalister bidragit med häftig kritik. Att den postmoderna hållningen bidrar till forskningsförakt får stå för Fredriksson, men detta är en annan debatt.
Eftersom Fredriksson själv på ett direkt vis attackerar den schizoanalytiska begreppskroppen genom att reducera termen "assamblage" (sic!) till ”en förhoppningsfull hopfogning av oförenliga element” finner jag det relevant att förklara termen och hur den passar ihop med den förstnämnda debatten.
Assemblage är inte en "metodologisk principlöshet” utan en term som vill visa på hur varje människa och entitet är en totalitet av sammansättningar och relationer. Deleuze och Guattari menar att alla levande entiteter, och i förlängningen allt som är, på ett rent ontologiskt plan är rhizomatiskt förbundet. Den klassiska bilden för rhizomen är svampar, vilka på ytan ser ut som skilda enheter men som under jordtäcket visar sig höra ihop genom ändlösa förbindelser.
Genom att artikulera hur vi alla utgör en helhet vill schizoanalysen lyfta identiteten från jaget till kollektivet. Det innebär att vi måste vara medvetna om hur vi medverkar till kapitalets diktatur. Det är detta som termen assemblage pekar mot.
Låt mig därför förtydliga min kritik av Brennans uttalande att ”staten är vårt enda skydd”. Det är inte frågan om huruvida, som Fredriksson in spe frågar mig, Obamas sjukvårdsreform är av ondo. Det är en fråga om vilka frågor vi ställer. Om vi har ett blödande sår så är det ju bra att plåstra om det. Men det är ännu bättre att inte ha ett blödande sår. Istället för att fråga "hur läka?” vill poststrukturalisterna fråga "hur inte skada?”.
Det handlar fortfarande om att bryta sig fri från förtrycket. Men själva begreppsligandet av frihet skiljer sig från den strukturalistiska dualismen. Schizoanalysen erbjuder en radikal uppdatering av vad det är att vara människa och tar i beaktande att vi alla, med Foucaults ord, bär på fascisten inom oss. Vi begär systemet. Med assemblage som utgångspunkt blir en revolution inifrån möjlig.
Hm. Idén om att kapitalismen skapar sin egen undergång. Vem var det nu som talade om det?
Postmodernism och posttänkande
• Postmodernismen utvecklades som en reaktion mot modernismens tro på framsteg och objektivitet och bröt med tidigare upplysningsideal. Istället för de "stora berättelserna", som kristendom, kommunism och kapitalism, och deras absoluta sanningar slog postmodernismen fast att exempelvis kultur och moral är relativt och subjektivt. Postmodernister betonar skillnader framför likhet och förkastar givna sanningar. Nietzsche har haft stor betydelse för utvecklingen av postmodern filosofi, inte minst genom Gilles Deleuzes bok Nietzsche och filosofin (1962), av vissa kallad "postmodernismens bibel".
• Postmodernister har kritiserats för nihilism och en del menar att postmodernismens relativism öppnar för pseudovetenskap. Häften för kritiska studiers aktuella nummer tydliggör en klyfta inom vänstern; å ena sidan en upplysningsbetonad vänster som lyfter fram vetenskapliga och rationella resonemang och en faktisk ekonomisk verklighet, å andra sidan en postmodernt influerad vänster som fokuserar på identitetspolitik, gärna med frågor om språk och sexualitet. Därmed har de senare, menar vissa, tappat den grundläggande analysen om motsättningen mellan arbete och kapital. Den tyske filosofen Jan Rehmann menar i det aktuella numret att Deleuzes och Foucaults ”vänsternietzscheanism” har "gett upphov till en hyperradikal retorik samtidigt som den försvagat den analytiska grunden för seriös kritik av klass- och könsförtryck". Se även den så kallade Arenadebatten (2009–2010).
• Posttänkande kan sägas vara ett slags samlingsbegrepp för bl a postmarxism, poststrukturalism och postkolonialism. Se till exempel Göran Fredrikssons och David Brolins essä från 2011 om posttänkandet som en "passiv reaktionär position" som finner den samhällsekonomiska verkligheten ointressant: http://www.tidningenkulturen.se/tk2/index.php/kategorier/ess-mainmenu-57...
