Miriam von Schantz (MS) hävdar att Häften för kritiska studiers temanummer om posttänkandet är ”tendentiöst”. Det får nog sägas vara ett milt omdöme om en polemisk bredsida avfyrad mot en av vår tids dominerande tankefigurer. Men också denna vänliga kritik av Häftens kritik är ensidig och enögd; den har sin blinda fläck – Gilles Deleuze.

MS ifrågasätter själva ”utgångspunkten” att Deleuzes, Foucaults, Hardts & Negris tankar är ”omstuvat nietzscheanskat högergods”. Men detta är inte någon ”utgångspunkt” – det är en (av MS slarvigt formulerad) slutsats av Jan Rehmanns undersökning. Denna kan beskrivas som en (ickederridask) dekonstruktion av Deleuzes försök i Nietzsche et la Philosophie (1962) att ur Friedrich Nietzsches auktoritära maktanalys härleda ett spinozistiskt/solidaritetsorienterat perspektiv. I förhållande till Rehmanns strikt idéhistoriska kritik av Deleuzes Nietzschetolkning är MS:s invändning – att Deleuze i andra arbeten skulle vara kantianskt och marxistiskt influerad – irrelevant.

Frågan om hur spåren av marxism i Capitalism et Schizophrenie (1972/1980) ska bedömas är alltså en annan diskussion. Vad händer när man blandar Freuds kulturpessimism med Kants borgerliga upplysningsidealism, Marx materialistiska historieanalys med Nietzsches reaktionära antihistorism? ”Assamblage” – Deleuzes metodologiska princip(löshet) – har sin motsvarighet i posttänkandets eklekticism.

Den förhoppningsfulla hopfogningen av ofta oförenliga teoretiska element leder käpprätt till ”den glada ovetenskapen”, eldar under forskningsföraktet och fördjupar humanioras och samhällsvetenskapens kris. Hur det kan gå om man fängslas av Deleuzes metodlära visar ett annat bidrag i numret: man kan bli docent i filosofi.

Ur Timothy Brennans artikel citerar MS en mening om staten som ”vårt enda skydd” mot kapitalets diktatur; det låter kanske gråsossigt i våra öron men ska läsas i sitt amerikanska sammanhang. I USA är överensstämmelsen mellan den postmoderna kulturanalysens Nietzsche (”så lite stat som möjligt”) och nyliberalismens statsfientlighet mycket tydligare än här. Fast visst skorrar det falskt när en svensk akademiker på en statligt finansierad högskola, omgärdad av offentliga socialförsäkringar och välfärdsstatliga garantier, påstår att ”staten inte [kan] skydda oss hur mycket den/vi än vill. Politisk radikalitet handlar såklart om att stå upp mot systemet”.

Ska vi ”stå upp mot” Obamas sjukvårdsreform också?

Inför Brennans analytiska inringning av Agambens historiska dubbeltydigheter och teoretiska motsägelser blir MS tyst. Det som tycktes gälla historia och politik visade sig handla om att utforma en etisk maxim. Vad leder den till för samhällsanalys och politisk strategi? Teori, svarar MS, ”teori är verktyg som kan hjälpa oss att förstå vår omvärld”. Javisst, precis som tv-nyheterna. MS ironiserar över termen posttänkande: ”handlar det om ett tänkande 'efter' tänkandet?”

Kanske det; ironisk tvetydighet är inget postmodernistiskt monopol.