För snart 30 år sedan hade Ingmar Bergmans filmversion av Fanny och Alexander premiär i Sverige. Filmen kom att bli en av regissörens mer välkända filmer och tilldelades fyra Oscarstatuter och en Golden Globe för bästa utländska film. Väntan på teateruppsättningen av filmen har varit lång. Först sattes den upp på Nationaltheatret i Oslo 2009, sedan på Det Konglige i Köpenhamn 2011 för att därefter få premiär på Dramaten i Stockholm i våras. Men efter lång väntan så är det alltså nu Uppsalastadsteaters tur att få sätta upp detta klassiska verk.

– När jag kom hit till Uppsala försökte jag känna vilka stora berättelser som finns här. Fanny och Alexander är förvisso en saga men den är en del av stadens mytologi på något sätt. Det är en pjäs som handlar om att lämna en värld för att komma till en ny för att sedan återvända. Det är ett så tydligt brott mellan de olika världarna och de olika principer som står mot varandra, säger Linus Tunström.

Handlingen utspelar sig kring kvarteren runt Domkyrkan i början av 1900-talet och kretsar kring den förmögna familjen Ekdahl och barnen Fanny och Alexander. När deras far Oscar dör en för tidig död så gifter sig deras mamma Emelie Ekdahl med biskopen Edvard Vergerus och barnens livssituation förändras radikalt när de flyttar in i hans hem.

Detta gestaltas väldigt tydligt i den scenografiska utformningen då den första akten bjuder in publiken i ett till ytan varmt och välkomnande hem där familjen Ekdahl firar jul tillsammans. Rummet som skådespelarna befinner sig i är en stor salong och det pågår febril aktivitet. Mycket liv och rörelse och många snabba scenväxlingar. Tidvis blir det ganska rörigt och det är svårt att hänga med i svängarna. Men på detta sätt bjuds publiken in i familjen och får på ett ganska påtagligt sätt en inblick i sättet familjemedlemmarna lever och förhåller sig till varandra. Ett scenografiskt språk som under akt två ska utgöra en bjär kontrast till det spartanska och kontrollerade liv som väntar den omgifta Emelie Ekdahl och hennes två barn Fanny och Alexander.

– Det blir ganska tydligt att det ena stor mot det andra. Kontrasten mellan de bägge akterna är väldigt uppenbar och klar. Den första akten är flytande och rörlig och kontrasterar mot det regelstyrda, mot det fragmenterade och det rena som vi får ta del av i den andra akten.

Den stora öppna ytan och rörelsen som präglade akt ett förbytts mot fyra små, trånga rum där biskopen och hans familj bor. Här försvinner den förvirring som stundtals inföll på besök hos familjen Ekdahl. Istället är det varma stora rummet utbytt till ett trångt mörker där barnen nu underkuvas sin nyblivne styvfar.

Pjäsens fokus blir klarare när barnens och mammans utsatthet i deras nya hem blir allt tydligare. Under akt två påbörjas den klassiska resan där huvudrollsinnehavarna ska söka finna sin väg tillbaka till sitt rätta hem.

– Storyn är egentligen en klassisk saga. Först befinner sig barnen i paradiset som de sedan kastas ut ur. Det är nu den mödosamma resan att hitta tillbaka till paradiset börjar. Denna pjäs handlar som alla stora verk om livet. Om de sociala roller vi spelar och kallar personlighet. Men samtidigt vet vi att man är mer än bara den rollen, vi har så mycket mer inom oss. Teatern kan vara ett sätt bli påmind om eller återupptäcka att livet ibland är mer än bara det konkreta som vi ser framför oss, säger Linus Tunström.